Det kommer ju ändå bli bra en dag

Jahapp. Vad ska vi prata om idag? Nej, inte det. Kan vi bara... Nej. Fast jo. Såklart. Lite.Vi är inte i karantän, vi jobbar, barnen går fortfarande i skolan och samhället stapplar sig fram hjälpligt i spåren efter Corona. Jag har kommit till en punkt där jag landat i att jag kommer hantera det hela som en utmaning om hela världen stänger ner ett par veckor. Game on, livet. Jag tänker inte sitta hemma och tycka synd om mig själv. Jag tänker glädjas över trädgård och hoppas att min inre kickass-hjärna förvaltar tiden. Men än är vi ju inte där, såklart. Än sålänge är vi hemma då vi är lediga, handlar när vi behöver och jobbar när vi ska. Det har blivit mycket sånt här senaste tiden.  Friskluft och träning. Övar på handstående. Vilar i huvudstående. Jag har haft en otroligt besvärlig tryckande tryckande ångest. Och inte över Corona. En sån där ångest som äter upp delar av en. Som skapar misstänksamhet och paranoia. Som gör mig elak mot mig själv. Som får mig "veta" vad andra folk tycker om mig. Fast det vet man ju aldrig. För det är bara ens inre helvete som talar. Och under 1,5 mil av dyngsur, skogsdoftande, lerig och alldeles underbar terränglöpning föll det på plats. För hur det nu än är, och hur mycket jag än borde tänka på infektioner och virus och jobb och börskrascher och stängda skolor och panik över panik och annat, så närmar sig också 7e april. Och 7e april är, och kommer alltid vara, 7e april. Och 7e april kommer alltid göra ont. Och det fick kroppen att reagera, på ett synnerligen käftsmällsaktigt vis som jag stod helt oförberedd inför. Jag har inte själv hunnit tänka så långt fram än, men kroppen skrek långt innan hjärnan ens hann reagera - och att bara lyckas landa i vad det handlade om lugnade mig. Den finns kvar där, ångesten. Den triggas lätt. Den gör mig fortfarande hård mot mig själv. Men jag är medveten, och det underlättar. Som en krycka att luta mig emot. Så jag skrev, för det är så jag hanterar kriser, och det kändes bra. Och det dokumentet ligger på datorn och bara finns, kravlöst och ofärdigt, men det behövde få komma ut, och jag tillät det. En befrielse. Kraftsamlar. Det är vad jag är bra på. Nåväl, nog om det. Barnen lever på. Det leks, det hamnar glitter på golvet, smink på kinder, vatten och lera överallt, det klipps och klistras, tejpas och ritas, byggs och kläs ut. Och på.  Vi tar det som det kommer, för det är vad det är och det blir som det blir. Andas i varje minut däremellan. Och står mer på huvudet. Gör snälla saker och försöker tänka snälla tankar. Skrattar mycket och ler stort. Och inte alls det under stunder då en inte orkar. HEJ!