Att springa ett Vasalopp och att hylla en vän

Det finns en enda person i den här världen som kan ge mig ett sug att springa nio mil, och det är Anna! Inte för att jag någonsin kommer vilja göra det på riktigt, men om någon skulle få mig att göra det så skulle det vara hon. Och igår gjorde hon det, som den förebild man ska vara i såna fall, själv. Tillsammans med andra, men själv.  Jag var med henne hela dagen fast många mil bort. Jag skickade sms till henne när hon hade passerat Eldris. När jag sedan fick förvarningen om att hon hade 600 meter kvar gick telefonen varm. Jag visste att hon inte skulle läsa ett enda sms förrän hon gått i mål och landat i vad hon precis gjort, men helskotta alltså vad jag var där med henne.  Hennes resa till det här loppet har varit enastående. Självförtroendet och hennes mentala förmåga har vuxit i takt med hennes benmuskler och lungkapacitet. Hon har varit på fjäll, hon har varit utomlands och hon har upplevt saker, känslor och personer många av oss aldrig kommer göra, som många av oss kanske inte ens är i behov av, men som har varit lika fantastiskt för mig som åkt med på sidan som för henne själv. Wow alltså. Nio mil. Och hon har sprungit dem snabbare än somliga åker dem på skidor. Livets inspiration! Det här är en länk till hennes blogg om ni vill läsa om resan med hennes och hennes systers egna ord.HEJ!