4 anledningar till att jag inte vill vara känd

Det här med kändisskap, hörrni. Fantastiskt. Egen fotograf, stora välarrangerande evenemang, stort hus, fin bil, blekta tänder och mycket pengar. Och noll privatliv. För jag tänker att man kanske måste vara ganska utlämnande om man inte ska glömmas bort från den ena dagen till den andra. Men vad vet jag, jag är ändå bara en person som mest glider förbi osedd på gatan - ingen man vänder på huvudet för, ingen man kysser marken efter (men tänk vad kul det ändå hade sett ut!).  Och här, kära vänner, har ni inte mindre än fyra anledningar till att jag är ganska nöjd över att det är så.  Mjukisbyxor Alltså det här med att kunna gå till postlådan i fleecebrallor, ullstrumpor och morgonfluffigt hår. Det är ändå ganska underskattat. Hade inte gärna gjort det och sedan upptäckt att det ligger en skvallerjournalist och spanar i buskarna. Det här med naturlig skönhet är inte min grej, så att säga. (Att mana till skratt gör jag förvisso gärna så det kanske inte är någon tokig idé ändå.) Stora fönster Stora härliga fönster hemma är fantastiskt! ...men antagligen lite creepy om man skulle vända sig om och någon står och tittar in. Speciellt när man bara skulle dricka lite vatten i köket snabbt. Topless.  Att få vara lite jävla sur ibland Att hela tiden vara tipp topp 100, glad och förnöjd, kreativ och smart, rolig och rapp i käften måste vara sjukt påfrestande. Tänk att aldrig få vara lite hederligt tjurig utan att någon reagerar negativt. Gud vad jobbigt. Guilty pleasures "Frågestund! Fråga vad ni vill och jag svarar på ALLT!" "Vad har du för guilty pleasure?" *Den här bloggen finns inte längre* Vissa saker vill man bara hålla för sig själv.  Jag ska nog faktiskt bara vara anonym. Det känns helt okej. (Men om någon vill hemskt gärna vill kyssa marken under mina fötter så skulle det kännas rätt kul. I fem minuter eller så.)  HEJ!