Why does it always rain on me?

Jag brukar ha vett att hålla mig inomhus när det regnar. Har man ingen hund som tvunget ska ut och rastas i tid och otid finns det ingen anledning att behöva utsätta sig för vädrets krafter på det viset. Men så är det ju då det här med konserter. I går kväll på The Hellacopters på Liseberg var inte direkt första gången jag stått på en konsert som i någon mån raserats av att himlen plötsligt öppnat sig. Och det har definitivt varit värre. Regnskuren på Liseberg var relativt hanterbar ändå. Det finns en del andra paradexempel som vi säkert alla minns vi som var där. Årtal och datum kan vara svårt att vaska fram, men det känns som jag minns en del regniga tillställningar i inte minst just Göteborg. Det totala skyfallet innan Springsteen på Ullevi 2012 glömmer man inte så lätt exempelvis. Just i det fallet hade det dock regnat över i god tid till konserten. Och samma var det väl på samma spelställe innan Pink Floyd 1994. Men ibland slår regnet till med full kraft just under konserten. Vi som var vid Brottet i Halmstad och såg Ulf Lundell vilket år det nu var glömmer knappast regnkaoset den gången. En varm och fin sommardag skiftade snabbt karaktär när ett åskoväder smög upp bakifrån över oss i publiken och vi plötsligt stod i totalt skyfall. Innan det riktigt brutit ut hade konserten efter en lovande start avblåsts och Lundell kom ut själv och körde Rom i regnet akustiskt innan vi alla flydde undan störtfloden från ovan och tog oss till bilar och hem. Det blev att strippa ner till att köra endast iförd kalsonger den hemresan från Halmstad. Allt var genomdränkt. Lite senare på turnén hörde jag att de unga killarna i merchståndet blivit av med hela dagskassan i den närmast tumultartade evakuering som det blev när alla snabbt skulle lämna området på en gång. Jag minns också en väldigt blöt och regnig kväll med Springsteen på Stockholms stadion och inte minst en på en annan olympiastadion med samma artist, i München nämligen. Året var där 2013 och när jag köpte biljett på vintern tänkte jag att det skulle bli fint att komma ner till redan sommar långt nere i Tyskland i slutet av maj när det sannolikt ännu inte riktigt tagit fart hemma. Det blir inte alltid som man tänkt sig för München mötte med regn hela dagen och kvällen och runt fem plusgrader i luften. Regn och elände var det också den enda dagen jag var på Way Out West - Göteborg igen - i fjol. Jag döpte om festivalen till Way Too Wet och försökte härda ut. Kameran återhämtade sig aldrig riktigt efter den festivaldagen och -kvällen. Ja, en och annan konsertkväll har onekligen skjutits i sank p.g.a. regn och de ovan nämnda är bara några exempel. Ibland har man också tvingats att ställa in med kort varsel tack vare regn och blåst. Så var det med Lundell en gång när Vadstena mer blev till vadstenar. Och i Kalmar när premiären av Kalas likaledes tvangs ställa in 2004. I receptionen på Hotell Witt satt efter det en moloken Amir Chamdin från Infinite Mass, minns jag. Regn är inte konsertbesökarens bäste vän och festivalexempel med sådant väder är inte minst en gång på Hultsfred där möjligen Black Rebel Motorcycle Club var de som spelade tidig eftermiddag när regnet drog in. Och nu senast på NorthSide i Århus där det blev en genomblöt historia att se Veronica Maggio. En del häftiga regn i tropiska länder har jag upplevt också, närmast ljumna såna ibland. Jag tänker på såna regn i Thailand och på Fiji och på något skyfall i kanske Malawi där någon utanför den rosa bussen passade på att ta en dusch med schamponering och allt när ändå himlen fullständigt öppnat sig. Man kan ju liksom ta seden dit man kommer. Innan Springsteen på Ullevi 2012. Småblött på Veronica Maggio i Århus 2017.