Where you gonna sleep tonight?

Som ett mantra sjunger Amy MacDonald varje bussåkardag på resan “Where you gonna go, where you gonna go, where you gonna sleep tonight, where you gonna sleep tonight?”. Det tillhör morgonritrualen på Rosa Bussarna att ha en morgonlåt/startlåt eller flera och just This is the life med nämnda Amy inleder varje resdag på min buss på den här resan. Det är en liveinspelning från Berlin vi lyssnar på och just i Tyskland såg jag Amy MacDonald på en regnig utomhusspelning i somras, dagen efter att jag sett Céline Dion i Berlin. Jag har nämnt det här med morgonlåtar på bussarna någon gång tidigare på bloggen och på min första (och sannolikt andra) resa med Rosa Bussarna var startlåten On the road again med Canned Heat. Det har sedan varierat på resorna och jag kan inte riktigt minnas, men någon gång hade vi också Morning has broken med Cat Stevens som uppvakningslåt om man inte redan lämnat sitt viloläger. Men nu alltså This is the life med Amy MacDonald. Och efter det också Highwayman med Highwaymen och brasilianska låten País tropical med en Jorge Ben Jor. Tre bra låtar att starta dagen med och just det här med “Where you gonna sleep tonight?” i Amy MacDonald-låten är särskilt right on spot när det handlar om långa resdagar som ska avslutas med bushcamp, d.v.s. boende på bussarna någonstans längs vägen utan att stå på camping eller vid hotell. I förrgår var det äntligen vår sista bushcamp på resan. Det är verkligen inte att föredra med sådana, men det är svårt att komma ifrån när det är långa transportsträckor som ska avverkas. Just i förrgår hade vi väl i runda slängar 130 mil att avverka från Foz do Iguacu till Paraty, från vattenfall i inlandet till kusten, och sträckan behövde delas upp på två dagar. Efter en lång resdag blev det nattparkering tio minuter i tolv och det vid en bensinmack där det fanns tillgång till både toalett och dusch. En bushcamp deluxe. Efter uppstigande på morgonen kände jag att jag nog kände igen mig. Jag är nästan säker på att det var vid samma mack vi stannade för bushcamp för tre år sedan, på väg i motsatt riktning. Det var nästan så jag kände igen hönsen som av någon anledning sprang lösa där vi stod parkerade. Ny resdag efter tidig frukost där och nu skulle resten av sträckan klaras av. Det blev stopp för att fixa lunch på ett mackområde efter att vi passerat genom storstaden Sao Pãulo och efter det bar det snart iväg uppåt bergen till. På något sätt var det väl en genväg, men som det heter i det gamla ordspråket, “genvägar äro senvägar”. Så blev det den här gången för när vi kommit så att vi var helt nära Paraty egentligen stoppades vi av skyltning som förbjöd tung trafik. Och på samma sätt sedan på en annan väg där till och med poliser stoppade oss från att köra, mer bestämt än vänligt. Vi hade ett tag ett ETA till Paraty runt kl. 17.30 igår, men med allt snurrande blir det nu istället framkomst någon gång under eftermiddagen idag. Så kan det gå. Mest trist för Micke på min buss eftersom hans fru just flugit in och tagit sig till Paraty för att träffa honom. Nu blev det lite fiasko med det så långt. I övrigt upplevde jag snurrandet mest som positivt. Vi åkte i fantastiskt vackra bergstrakter och kom sent på kvällen till en trevlig liten stad som hette São Luís do Paraitinga. Där blev det mat på diverse olika restauranger och många av oss var på en sådan där det var snabb service och mycket goda pizzor. Efter det ca en timmes körning och så blev det från början högst oplanerat en ny bushcamp. Men även denna gång vid en mack och med bra wifi, tillgång till toalett och dusch samt dygnetruntöppen butik och restaurang var åtminstone jag nöjd. Den välvilliga inställningen kan möjligen ha hjälpts upp något av att det även denna kväll blev lite bubbel för det ligger ju till så här; LCHF – Lite Champagne Hjälper Faktiskt.