Welcome to the jungle

Det blir som bekant inte alltid som man tänkt sig. Magsjuka kan exempelvis sätta stopp för planerade aktiviteter. Igår var tre stycken i gruppen däckade och kunde inte vara med och äta den goda nyårsbuffén på hotellet i La Paz. Det var naturligtvis trist och jag tror att nu åtminstone halva styrkan i omgångar haft känning av något. Det kan ju komma sig av något olämpligt man ätit eller druckit och kanske också att höjden vi håller oss på bidrar. Jag hade min dust i Baños i Ecuador i början av resan och det gjorde att den djungelutflykt jag anmält mig till inte riktigt blev som tänkt. Jag hade varken ork eller vilja att vara med på alla aktiviteterna. Annars var det en heldagstur jag anmält mig till. Jag gjorde det jag kände att jag orkade och vågade. Avstånd till toalett skulle helst inte vara alltför långt trots att jag börjat ta Dimor för att blockera lite. Första stoppet på turen var ett rescue center där man väl tog hand om djur från djungeln runtom. Det var inte någon särskilt attraktiv park att gå i och jag tror ingen var jättenöjd med just det besöket. Några bilder på djur där blev det ändå. Nästa aktivitet var en båttur på en flod och den hoppade jag. Det fick inte vara alltför stora strapatser under några dagar. Jag fick i alla fall lite bilder på de som gav sig av och efter det fortsatte jag med bussen till lunchstället. Något lite av fisken och riset som fanns petade jag i mig, men matlusten var inte på topp. Husmorstips om vad man bör äta och dricka – och inte – haglade och det gick inte att följa alla råd och medicinförslag som kom från såväl sjuksköterskor som andra som bara var allmänt kunniga i ämnet. Nästa programpunkt var sedan själva djungelpromenaden. Den skulle vara i ett par timmar ungefär och den kändes inte aktuell för mig. Värmen var högst påtaglig i solen då mitt på dagen, men jag hittade en bekväm hängmatta i skuggan och medan de andra påbörjade sin jungle walk låg jag tämligen behagligt i svalkan och rekreerade mig. Lite djungel fick jag ändå, om än i passiv form. Det hördes en del typiska djungelljud från fåglar och något vattenfall eller rinnande vatten hördes också på nära håll. När de andra kom tillbaka rapporterades det om vatten in i stövlarna och jag kände att det egentligen var ganska så skönt att vara passiv djungelturdeltagare. Vi besökte en by sedan och det var väl lite av show-off för de besökare som kom, men det var lite traditionella kläder och vi blev alla målade i ansiktet och fick smaka av någon egengjord berusningsdryck som påminde om den kava som bjuds vid ceremonier på Fiji. Det var som jag minns det lite mer ritualer med det där, med handklapp och sådant. Där får man en liten munbedövning av drycken, här var eventuell effekt knappast skönjbar. Lite dans blev det förstås också och den rök som ständigt strömmade upp mot taket i hyddan där vi satt gjorde inte att jag mådde bättre så jag lämnade strax. Det var inte mycket av djungeldjur jag såg under min djungeldag, men några myror som bar runt på gröna bladdelar som i proportion såg ut som stora segel såg jag i alla fall. Utan att påskina att det är någon djupanalys vill jag ändå påstå att de ecuadorianska myrorna känns betydligt mer organiserade än de svenska. Har man inget bättre för sig hemma kan man studera en enstaka myra en stund och den tycks då virra omkring fullständigt ostrukturerat, utan mål och mening på sin färd. Hur de lyckas bygga de stora myrstackarna trots detta ofokus på vad de ska göra är en gåta. Det fanns förresten en tvådagarstur till djungeln också och den gruppen fick testa på att likt Baloo i Djungelboken äta myror. Kittlar dödsskönt i kistan. Det den gruppen nog missade var en utkiksplats som vi i endagsgruppen skjutsades till. Jag kände att jag verkligen ville försöka ta mig upp dit man skulle och jag kämpade i sakta mak upp för den jobbiga backen och trapporna och kom verkligen dit i tid till solnedgången. Även där fanns det hängmattor och det var fin utsikt över nejden så det fick väl på något sätt vara värt ansträngningen. Så mycket djungel blev det alltså inte för min del den här gången, men den har väl i någon mån upplevts på tidigare resor. Jag minns en natt och en morgon vid Tikal i Guatemala. Jag hade kommit med buss dit på eftermiddagen eller kanske snarare kvällen och det gick att sova ute i det fria i anslutning till området med templen. På håll hördes det framåt morgonen som om vilddjur slet varann i stycken och det var lite creepy, men det skulle visa sig att det bara var vrålapor som väsnades. Det var alltså ingen fara på torpet. För tillfället är det mer storstadsdjungel som gäller och La Paz i Bolivia är en häftig stad. Min magsjuka höll i sig några dagar och det var i högsta grad akut ett tag och det blev även ett sjukhusbesök i Baños, men nu är det sedan ett bra tag bra. Medan alltså andra nu drabbats av något. Det är väl framför allt i Mexiko det kallas Montezumas hämnd när man blir magsjuk på resa, tror jag. Om det här sägs något liknande är oklart. Det är bara att hoppas att de medresenärer som just nu är lite risiga snart blir bättre och att jag själv klarar mig från nya akuta diarréer där begreppet “plötsligt händer det” får en helt ny innebörd.Jag får tacka medresenären Jakob för den smygtagna bilden på mig i hängmattan.