Varför får jag inte på mig mina blåjeans?

I slutet av sommaren 2016 nådde jag all time high vad gäller min vikt – eller all time low skulle man kanske snarare kunna säga – och jag kände att nu måste jag verkligen ta tag i det. Jag kastade mig in i någon slags egenpåhittad diet och lyckades faktiskt på fyra månader skala av mig ganska exakt 20 % av vikten. Fråntresiffrigt till tvåsiffrigt. Gott så. Lite lättare att röra sig. En ryggsäck på 24,3 kg borta. Det var dock skönt att släppa diettänket lite och under några veckor i Australien i vintras (eller deras sommar) plockade jag på mig tio kilo igen. Helt väntat. Vällevnad i form av mycket mat och dryck gav resultat på vågen. Negativt sådant. Nåväl, efter hemkomst tog jag nya tag med ny omgång av den egenpåhittade ”dieten”. Ganska snabbt skalade jag av de tio kilona och landade på att ha gått ner ytterligare några kilon och när jag gick över i ledighet på obestämd tid 9 juni ochsamtidigt avslutade diettänket var jag nere på 90,7 kg. Fortfarande några kilonatt plocka, men jag var ändå nöjd med att ligga där istället för på 121,3 kg som det var nio månader tidigare. Vid ingången till den här sommaren hade jag alltså plockat bort en hel del dödvikt och plötsligt kunde jag använda jeans, t-shirts och skjortor som inte riktigt fungerat på länge. Fortfarande var midjemåttet för stort, men nu fick jag faktiskt på mig byxor som länge varit helt omöjliga att få på och såna som möjligen gått på även förut, men där knappen man knäpper med då var i ett läge där den riskerade att fara iväg som en projektil och allvarligt skada någon i närheten. Jag var nöjd med nedgången, men tänkte nu leva gott ett tag och det gav också resultat viktmässigt. Inte helt oväntat. När jag nu är på andra sidan sommaren ser jag att den digitala vågen visar siffror som mer korrelerar med där reklamkanalerna ligger på FM-bandet än där jag hellre skulle vara, någonstans vid P1 eller P2 eller så. Och nu är det åter svårt att klämma in sig i en del jeans och annat. Grillchips, Guinness, mat och annat är helt enkelt för gott för att säga nej till ibland. Och då står man där plötsligt med ett par gamla Levi’s man inte riktigt får runt sig. Jag har helt enkelt gett jojo-bantandet ett ansikte, men jag är i alla fall fortfarande en bra bit från peaken för ett år sedan. Peak perfomance. Nu går jag in i en höst där jag känner att det nog blir svårt att med någon ordning gå ner i vikt, men jag kan väl åtminstone försöka hålla det stången någorlunda. Detkänns bättre med färre kilon, men samtidigt vill jag leva livet fullt ut och njuta det och jag har inte riktigt hittat den gyllene medelvägen så det får bli som det blir. Och så får det väl visa sig vilka kläder jag lyckas få på mig. Och därmed avslutas detta inlägg som är av ringa vikt.P.S. Rubriken på inlägget refererar förstås till Kentlåten Blåjeans och jag är medveten om att det är DINA blåjeans i texten, men jag ignorerar det. Kent i all ära, men bandets texter har alltid varit lite lätt obegripliga. Jocke Berg måste helt enkelt ha snurrat till det. Klart det ska vara MINA blåjeans.