Ute på ön

Det är något speciellt med öar. Jag tror att det är det begränsade och begränsande som ligger i öars natur som gör det, att det finns en specifik yta att förhålla sig till. Nesofil kallas man om man älskar öar – det har jag lärt mig sedan långt tillbaka genom en artikel i Resemagasinet Vagabond – och jag skulle nog vilja räkna mig till det skrået. Det har blivit en hel del öar som besökts genom åren och jag får nog anledning att återkomma till en del såna längre fram. Det finns en del favoriter och en del jag inte varit på, men vill åka till. I fredags styrde jag kosan till Hasslö, en ö i skärgården mellan Karlskrona och Ronneby som i folkmun ofta kallas Lilla Hawaii. Ökänslan är kanske inte total för broöverfarten är inte så lång och man hinner inte riktigt få in ökänslan när man som nu åker dit med ett speciellt mål som i det här fallet Hasslöfestivalen. Men det är ändå en ö. Och öar gillar jag. Öns meste kände profil är Caj Karlsson, en artist jag sett några gånger de senaste åren och som är väl värd att se om och om igen. Sedan jag parkerat bilen på samma ställe som för tre år sedan och gått en bit i riktning entrén kommer Caj cyklande och vi hejar på varann. Han skulle inte spela förrän nästa dag och eftersom jag bara köpt biljett till fredagen blev det tyvärr inte att jag såg honom den här gången. Mer än på cykel då. Utanför. Jag gjorde lumpen i Karlskrona för en halv evighet sedan och gjorde det som bilförare och det var då en del körande ut på diverse öar med broförbindelse. Jag har inget konkret minne av Hasslö, men det är inte omöjligt att det var någon körning dit. Om inte det så var det nog så att vi var där och vände i samband med en liten turné till Köpenhamn för kanske ännu längre sedan. Min gymnasieklasskompis Lisa tillbringar en del tid på ön och med på den turnén var bl.a. hon och minst en hasslöbo. Så…rimligtvis har jag väl besökt ön tidigare, även om minnet sviker mig i detalj. 2014 var jag i alla fall där på Hasslöfestivalen och det var ett gediget regnande mest hela tiden. Grusplanen på Skärgårdsvallen hade inte en av sina bästa dagar. Fina framträdanden var det ändå av Agnes och Ulf Lundell, minns jag. Under de tre år som gått har det vid ett tillfälle varit sagt att Hasslöfestivalen skulle läggas ner och det viskades om att den skulle flyttas till mer av stadsmiljö i Karlskrona, men trots nedläggningshot och t.o.m. beslut om det (har jag för mig) rullar det på. Jag köpte endagsbiljett samma dag sedan jag konstaterat att det var ett bra program på fredagen. På det viset fick jag nu se Hasse Andersson, Pernilla Andersson, Nisse Hellberg, Eva Dahlgren, The Clash-tributbandet Combat Rock och inte minst Miss Li. Och ett och annat bekant ansikte träffade jag också på i publiken som annars verkade förvånansvärt fåtalig. Det var gott om rörelseutrymme där på festivalområdet. Hasse Andersson var först ut och hade det inte varit för skånskan kunde man tro att det var Kenny Rogers som stod där på scen. Onekligen inte alls olikt utseendemässigt. Hasse var ganska underhållande i sina mellansnack, men hur han så till den milda grad gick hem hos småungar med sin melodifestivallåt Guld och gröna skogar är en gåta fullt i klass med Bermudatriangeln och det mesta av handlingen i Lost. Pernilla Andersson framträdde på den mindre av de två scenerna och hon blir bara bättre och bättre för varje gång jag ser henne. Jag minns första gången jag såg henne på en scen och en titt i konsertkalendern ger vid handen att det måste ha varit i juli 2004 när Kalasturnén gästade Helsingborg. Den unga snygga keyboardisten bakom Di Leva var svårt att inte lägga märke till och på kvällen efter alla artisters spelningar såg jag Pernilla komma släpande på Thomas Di Leva genom lokalen på The Tivoli, fram till där bl.a. Dregen från Backyard Babies stod intill baren. Pernilla verkade vara rena yrvädret och ett friskt inslag på turnén. Det måste ha varit på den turnén hon blev tillsammans med Dregen, ett förhållande som nu är historia. Första gången jag såg henne live under eget namn var nog på det gravt publikfientliga Peace & Love i Borlänge. Där förväntades man inte kunna dricka en öl och samtidigt se musik. Så roligt ska vi inte ha det. Det här var när Peace & Love fortfarande höll till i Borlänge centrum och Pernilla spelade på en liten pub, en av de mindre festivalscenerna. Ett drygt två meter högt staket delade av den lilla lokalen på mitten och det såg patetiskt ut, vilket även Pernilla tycktes tycka. På ena sidan fanns baren, på den andra musiken. Det måste vara starka lokalpolitiker i Borlänge utan fötterna på jorden som beslutat om såna avgränsningar. Senare har jag åtminstone sett henne som förband till Eagles i Sundsvall och senast i lilla Ljuders kyrka. Då gjorde hon Pluras Huvudet högt fint och den grep in eftersom det då var ganska nyligen efter att min pappa gått bort. Efter Nisse Hellberg och lite mat och en fin men kort spelning av Eva Dahlgren såg jag lite på Combat Rock. Jag hade på Nisse träffat en Magnus jag vagt känner och jag visste att han är lite av musiker och det visade sig nu att han skulle spela på kvällen där. Och det då i Combat Rock, som visade sig vara ett tributband till The Clash. Hade jag inte träffat på Magnus hade jag kanske helt missat dem och det hade varit synd för de var inte helt oävna. Sist ut på Hasslöfestivalens fredagsprogram var lite efter midnatt Miss Li. Under hennes första turné efter succén i Så mycket bättre var en jag känner med som chaufför och lite allt-i-allo med bl.a. merchandise på sin lott och jag ville se henne någonstans, men fick aldrig till det i planeringen. Jag såg lite av henne på hemmaplan på Peace & Love en gång, men första gången efter Så mycket bättre var nog när hon var förband till Veronica Maggio på Stockholm Stadion i fjol. Det är full fart på Miss Li på scen och den här nattliga spelningen på Hasslö var mycket bra. Hennes Dancing the whole way home är en riktig höjdare. Det blev med lite kort varsel en fin festivalkväll där ute på Hasslö och vädret var betydligt mer tilltalande än för tre år sedan onekligen. Jag håller gärna koll på nästa års program.