The voice

Det var ju märkligt vad det var svårt att komma till skott med att skriva blogginlägg då! Ja, inte för att världen direkt behöver det, men jag tänkte väl ändå att jag skulle hålla liv i den här bloggen lite till. Därför kommer här ett fullständigt inaktuellt, men ändå inlägg lite grann för att följa upp det förra. Inte minst som jag i det nämnde att jag skulle återkomma i kommande inlägg om detta. Man ska hålla vad man lovar. Nå… om jag då i denna inaktualitet backar bandet till hösten 2022 var det som jag nämnde i förra inlägget (som jag pressade ur mig för närmare två månader sedan!) bara två konserter jag gick på då. Och det dagarna efter varann och båda i Göteborg. Ska det vara så ska det vara. I förra inlägget handlade det om The Cure, vilka var de jag såg på den första av de två stackars konserterna, och i detta ska det kretsa kring Midge Ure för det var honom jag såg dagen efter The Cure. The Cure och Midge Ure – rimmat och klart som en julskinka. Vem är då Midge Ure? Kanske någon oinsatt frågar sig eller helt enkelt har glömt. Jo, Midge Ure är väl mest känd som sångare i brittiska gruppen Ultravox, men också i Visage. Här snackar vi låtar som Vienna respektive Fade to grey och det här är så mycket det tidiga 80-talet för mig som det kan bli. Poporama med Kaj Kindvall och så låtar som de nämnda. Och ska jag hålla någon sångröst som jag förknippar mer än allt annat med de där tidiga 80-talsåren (med mig född 1965 i tonåren) är det just Midge Ures. Och framför allt är det låten Hymn från albumet Quartet som kom hösten 1982 jag tänker på. Jag tror att jag toklyssnade på den när den kommit och jag förknippar den med gymnasieåren (1981-1983) och någon klassfest då. Det var en bra tid och förknippar man då en låt och en sångröst starkt till en sådan period är det en bra känsla när man hör den, låten/rösten. Ett band har förstås sitt sound, men dess sångares röst är en mycket viktig del. Det är svårt att tänka sig Nirvana utan Kurt Cobain som sångare och på samma sätt är det med Midge Ure och Ultravox, U2 och Bono och The Rolling Stones och Mick Jagger. Ja, förlåt Keith Richards och grattis på 80-årsdagen idag, men det blir inte lika bra när du sjunger som när Mick gör det. Det finns förstås många andra som kan tänkas konkurrera med Midge Ure här, men för min del är det framför allt Ultravox sound och hans röst jag kopplar ihop med den här lyckliga tiden. När jag nu sträcklyssnar på Hymn på Spotify kastas jag lite grann tillbaka till den tiden och det känns bra. Jag såg aldrig Ultravox när det på riktigt begav sig, men väl två gånger tidigt 2010-tal. Det var då dels på något som hette Forever Young i Kalmar 2010 och det var där med band som Reeperbahn, Alphaville och The Human League. Och alltså Ultravox. Dels det alltså och dels en spelning på Trädgår’n i Göteborg två år senare. 2017 såg jag sedan Midge Ure i Stenhammarsalen i Göteborg och nu 2022 var det Pustervik som stod för arrangemanget. Ultravox/Ure i Göteborg 2012, 2017 och 2022 alltså. Med den tidsintervallen blir det 2027 i Göteborg nästa gång. Törs man förutspå en stor 80-talsgala på Ullevi då? Hm… Vad bjöd då den gode Midge Ure på där på Pustervik? Ja, i huvudsak var det Ultravoxlåtar som framfördes, men innan dess kom låtar som han gjort under eget namn och den nämnda Visagelåten Fade to grey. Jag fick min Hymn och jag fick förstås Vienna och andra låtar som Ultravox som band en gång gjorde. Och No regrets, låten jag mest förknippar med Midge Ure solo. Och jag fick Midge Ures röst, inte minst. Så här i juletider kan det för övrigt nämnas att den inte helt obekanta låten Do they know it’s Christmas? skrevs av Bob Geldof och Midge Ure och det var Ure som producerade den. Bara en sådan sak.