The number one song in heaven

"Look up here, I’m in heaven. I’ve got scars that can’t be seen." sjunger David Bowie i titelspåret Lazarus på sitt sista album och han visste själv vartåt det lutade, men få visste att han var sjuk. Jag var på Kap Verde när han dog i januari i fjol. Ganska exakt två år tidigare fick jag på telefon i rummet bredvid nattligt besked att min pappa gått bort, nu stannade världen upp igen när CNN i morgonnyheterna hade att berätta att Bowie också var borta. Naturligtvis två helt olika besked, det ena så nära familj det kan vara och det andra "bara" ännu en artist. Men ändå. Det var lite av chockverkan onekligen. Bowie var just skivaktuell och hade också fyllt år bara någon dag tidigare. Och nu var han plötsligt borta. "Look up here, I’m in heaven. I’ve got scars that can’t be seen." Jag lyssnade mycket på Bowie i unga år och utöver Starman som var en favorit kom snart albumet Scary monsters med en massa låtar som snabbt etsade sig fast och medan jag köpte igen mig bakåt i skivkatalogen kom Let's dance 1983 och där fanns också flera låtar som snabbt blev favoriter. Jag såg honom live då också, på Ullevi som då fortfarande kallades Nya Ullevi. Det var min andra stora konsert efter att ha sett Rod Stewart på Råsunda en vecka tidigare.  Bowie har alltid funnits med, men lite trillade han väl ändå bort för mig med åren och jag såg honom bara två gånger till tyvärr. Båda gångerna i Köpenhamn, 1990 och 2003. Den första av dem hade jag glömt, men hittade i min konsertlista från då. Den 2003 var på Forum och jag minns att jag hade en dålig plats långt bak. Jag borde förstås att ha sett honom mer, men han turnerade inte så flitigt, i alla fall inte så att det var inom räckhåll. Och var det ändå det var jag tydligen ändå inte tillräckligt sugen på att se honom. Tyvärr. Det är lätt att vara efterklok. Igår såg jag det danska tributbandet Best of Bowie på Hard Rock Cafe i Göteborg och jag hängde med göteborgaren Torvald där. Han berättade att Bowie signerat skivor på Bengans och att han varit där. Det känns stort. Och lite otroligt att en sådan superstjärna signerar så. Jag hann just säga till Torvald att Saybia - även de ett danskt band - överraskat med att göra en cover på Lazarus två månader efter Bowies frånfälle när jag såg dem i Odense innan Best of Bowie faktiskt öppnade med just den låten där på Hard Rock. Det blandades och gavs från hela karriären och självklart fanns även låten "Heroes" med på setlistan. Många band och artister - Saybia bara ett exempel - har hedrat minnet av Bowie genom att framföra någon av hans låtar live och "Heroes" ligger då nära till hands. När jag såg U2 för några veckor sedan gjorde de i alla fall en del av just den låten. I skivsamlingen finns en vinylmaxi med "Heroes" på engelska, tyska och franska och just den låten har genom åren vuxit fram som Bowies kanske allra största. Det är naturligtvis i konkurrens med en del andra, men inte minst postumt känns det som att den bara växer och växer för varje gång man hör den. Någon vecka efter Bowies bortgång ordnades en hyllningskväll till honom på Sal Beach Club i Santa Maria på Kap Verde där jag fortfarande var kvar och ägaren hade målat Ziggy Stardustblixt i ansiktet. Jag såg då för första gången den starka videon till Lazarus. Och när jag senare i januari då 2016 var i Utrecht i Holland var det en hel temakväll med Bowiemusik där. Dead but not forgotten. Med Motörheads Lemmy död i slutet av december 2015 och sedan David Bowie, Leonard Cohen m.fl. under 2016 börjar det om man tänker så bli en ganska kraftfull blandad änglakör där uppe. Jag tänker mig då att av Bowie, Cohen, Lemmy, Elvis, John Lennon, Janis Joplin, Jim Morrison, Kurt Cobain, Amy Winehouse och alla andra sjunger "Heroes" som extranummer varje dag och att den alltid är samma succé. Det är ju en stor låt och då borde den funka och vara en hit även där. Alla har de där artisterna varit hjältar för någon under sin levnad.