Ta dina U2-biljetter och din Cohenbok

När jag skriver detta är jag tillbaka i Berlin en ny snabbvända för lite musik och på väg till hotellet åkte jag bl.a. med tunnelbanelinjen U2. Det var ju lämpligt eftersom jag ju skulle skriva något om konserten med dem när jag var i Berlin senast. Det är nu snart två veckor sedan. Det känns som att U2 har haft en hel del med Berlin att göra och i taket på en turné hängde ett antal östtyska Trabantbilar i grälla färger. En sådan finns nu "parkerad” intill trappan på Hard Rock Cafe på Kurfürstendamm i Berlin. Det kändes med kopplingar till Berlin och Tyskland inte fel att se bandet just där, men förutsättningarna den aktuella dagen var inte de bästa. Regn mötte vid framkomst till flygplatsen och det höll sedan på mest hela dagen och kvällen. Det skulle dock visa sig att den biljett jag köpt i andrahand var långt ifrån scenen och långt in under tak så jag klarade mig undan vätan. På bildskärmar kunde man ibland se att det fortsatt regnade, men jag hade det torrt där jag var. Det är nu 30 år sedan U2 släppte sitt klassiska album The Joshua Tree och på den här turnén spelar man hela det albumet + en del annat. På The Joshua Tree finns bl.a. Where the streets have no name, I still haven’t found what I’m looking for och With or without you, tre i högsta grad klassiska låtar. Tyvärr hade jag ännu inte fastnat för gruppen 1987 så jag såg inte konserten i Göteborg den sommaren när de väl sannolikt spelade låtar från The Joshua Tree första gången. 1982 hade jag inte börjat åka på konserter egentligen så Rolling Stones på Ullevi då var inte direkt aktuellt. Kanske hade jag ändå försökt ta mig dit om Ulf Lundell varit förband, något han var tillfrågad att vara. Men inget Stones ’82 alltså, den kanske första stora stadionkonserten i Sverige. Däremot såg jag David Bowie på Ullevi 1983, Bob Dylan 1984 och Bruce Springsteen 1985. Året efter att vi dansat och hoppat sönder Ullevi på Bruce tror jag inte det var någon konsert i den storleken i Göteborg och när sedan ett irländskt band som hette U2 och som jag inte hade någon koll på skulle komma 1987 drog det inte tillräckligt för att jag skulle ta mig till Götet. Minns jag rätt var det också marknadsföring där det liksom var mer än U2 som var toppnamnet, men inget av de andra banden drog heller tillräckligt. Dessutom gick det ju inte att vara på Ullevi eftersom det höll på att repareras efter de springsteenrelaterade skadorna och Eriksbergsvarvet lät inte lika tilltalande. På det viset blev det att jag ledsamt nog inte såg U2 1987. Det är lätt att vara efterklok och tänka att man borde ha varit där, men så blev det inte. Efter det har jag nog sett alla turnéer utom en med U2. Även den missade konserten i Sverige grämer mig, men jag tyckte nog liksom att jag sett dem tillräckligt just då och engagerade mig inte i biljettköp till den gången i Stockholm. När jag senare såg en konsert på TV från den då aktuella turnén kände jag verkligen att jag hade velat se det live också. Det har genom åren ofta varit stora apparater med U2 på turné. Stora skärmar och alltså Trabantbilar i taket, den stora scenen som kallades The Claw och allt vad de hittat på. Det kändes nu på den här The Joshua Tree-turnén, som jag alltså såg i Berlin, därför lite nedtonat. Det var gigantiska bildskärmar förstås, men inte allt det där extra allt som det ibland känts som. På intet sätt sämre av den anledningen för det var en mycket bra konsert. De fyra från Irland levererade verkligen. En som hade en hel del med Berlin att göra vara David Bowie och om jag räknade rätt var det utöver ett längre avsnitt av hans Heroes ytterligare tre Bowielåtar som bandet vävde in i konserten med små snuttar. Det har efter David Bowies bortgång i fjol varit många band och artister som hedrat minnet av honom genom att framföra någon låt av honom och just i det här fallet var det nog helt klart också Bowies koppling till Berlin som gjorde att U2 valde att väva in så pass mycket just där på Olympiastadion. Bono sjöng också lite av Heroes på tyska till pubikens förtjusning. Jag har en vinylmaxisingel där Bowie gör den på engelska, tyska och franska i tre olika versioner. 2016 var verkligen ett år man minns för att så många stora artister lämnade jordelivet. Chocken att höra att David Bowie avlidit bara någon dag efter skivsläpp och födelsedag i januari var stor, men även om det åldersmässigt inte var lika oväntat att Leonard Cohen senare på året gjorde det kändes det ändå som att ett stort tomrum lämnades. Det är artister som varit med en så länge i medvetandet och därför alltid ”funnits där” så att säga. Jag såg väl bara Leonard Cohen tre gånger och den sista av dem blev i just Berlin, i Waldbühne, 2012. Cohen hade en fantastisk karisma på scen och i intervjuer. Han skrev ju också poesi och jag minns att jag en gång lånade en bok på biblioteket och tror jag ordagrant minns en mycket kort dikt från den: "Marita. Du måste hitta mig snart. Jag är nästan 30”. Cohen och Bowie m.fl. är borta, men ännu finns många kvar av de som ”funnits där” så länge och förhoppningsvis gör de det länge än. U2 får väl räknas som ett sådant band även om jag alltså tyvärr inte hittat till dem när de var på Eriksberg 1987. Nu 30 år senare fick jag i alla fall hela The Joshua Tree och mycket annat från min i teorin lite dåliga plats på läktaren, en plats som skulle visa sig vara en perfekt sådan. ”Ta dina U2-biljetter och din Cohenbok. Smyg ut ur huset, säg ingenting” sjunger Ulf Lundell i sitt epos Isabella, skriven till dåvarande flickvännen, och en strof från den låten får därför bilda rubrik till det här inlägget där jag nu sitter i Berlin och tänker på U2-konserten, men även på Cohen och Bowie.