T-A-I-F är laget

Igår kväll var jag på ishockey i Tingsryd och det blir inte så ofta numera. Nu var det dock match mellan de gamla storheterna Tingsryd och Leksand och jag ville se matchen. Som barn var jag där i ishallen betydligt oftare. Det var väl då under Tingsryds AIF:s riktiga storhetsperiod och det var fart och fläkt. Jag minns inte riktigt hur gammal jag var när jag var där som mest, men det var nog kanske i mellanstadiet och sedan med förnyat intresse efter att jag börjat i högstadiet i Tingsryd. Då hade man fått lite nya man kände från just Tingsryd och inte minst hade vi i klassen fått tillskott av fyra tjejer som alla var duktiga på fotboll och som också jobbade i kiosken på hockeymatcherna. Det tror jag också drog lite om jag ska vara ärlig. Tingsryd är en ort med mycket av hockeytradition och på den tiden jag gick mycket på matcher var de stora namnen bl.a. Tadeusz Niedomysl (”Tadde” kallad), Bengt-Göran ”Mysing” Karlsson, Roger Waldemar, målvakten Christer Andersson, Jonny Ryman, Anders Jacobsson (”Pate”), Benny Runesson, Kenneth Ekman och Kjell Samuelsson. Den reslige Kjell tog sig lätt över sargen vid byten med sina nästan två meter i strumplästen. Några ytterligare namn var det och många av spelarnas tröjnummer sitter fortfarande 35-40 år efteråt kvar i minnet. Från Norrland kom också Tommy Petersson tillbaka och han kallades väl ”Biffen” vill jag minnas. Honom jobbade jag lite grann tillsammans med många år senare. Tingsryd var när det begav sig på riktigt i första hand känt för ishockey och öl. Tingsrydsölet var stort på mellanölstiden och bryggeriet fanns nog kvar ett tag även efter mellanölsförbudet, men så köpte Pripps upp det och lade ner det. Så vill jag i alla fall minnas att det var. Men hockeyn har bestått och en del av de nämnda namnen fick spela en del matcher i landslaget. Allt var väl inte egna produkter ens på den tiden, men det lilla samhället har alltid fått fram bra spelare från de egna leden. Kjell Samuelsson är ju ett praktexempel med Stanley Cupseger med Pittsburg Penguins och landslagsspel i Tre Kronor och VM-guld med dem som highlights i sin karriär. Och mer sentida är Oliver Ekman Larsson, barnbarn till Kenneth Ekman, som gjort succé i landslaget och varit mycket nyttig för sitt NHL-lag Arizona Coyotes. Det Kjell och Oliver har mer gemensamt än spel i Tingsryd, NHL och Tre Kronor är att de också gått från TAIF till Leksands IF. Och Leksand är ju onekligen också en ort med stor hockeytradition. Det fanns en tid då det i princip var två klubbar man hade att välja bland att hålla på och det var antingen Brynäs eller Leksand. Det var lite som Beatles eller Stones, Elvis Presley eller Tommy Steele, Helan eller Halvan. Ja, kanske inte så mycket det senare. Men ändå. Det var så med Leksand och Brynäs i alla fall och för min del var det med självklarhet Leksand. Varför kan jag inte svara på, men så var det. Leksand var alltid laget jämte Tingsryd och de spelade snart i olika divisioner så det var ju inte så svårt att hålla på båda, men jag har sett dem mötas i Tingsryd förr. Då var det kopiöst mycket folk i det som då hette Dackehallen. Det var täta led runt sargerna och det var ståplatser på båda långsidorna på den tiden, åtminstone på övre delen på den ena sidan och hela den andra. Igår var det 2366 i publiken och det är ingen dålig siffra, men förr var det fler. Att matcherna numera sänds på TV bidrar nog till att färre går och tittar på plats. Det blev hemmasuccé för TAIF igår i det som numera döpts om till Nelson Garden Arena, seger med 6-2 mot leksingarna. Det stod och vägde ett tag och ett 3-3-mål hängde i luften i slutet av andra perioden, men så kom befriande 4-2 och när Tingsryd sedan följde upp med att göra två mål på 44 sekunder i numerärt underläge(!) var det plötsligt 6-2 och saken var så att säga biff och Tingsryd klättrade förbi Leksand i den ännu tidiga tabellen. En liten revansch kanske för att Leksand häromåret kom från ingenstans i tabellen och lyckades ta sig hela vägen till SHL när annars Tingsryd och AIK var de som såg ut att ligga bäst till för att tampas om den platsen. Det har genomgåtts vissa förändringar i tidigare Dackehallen jämfört med hur det var förr, men fortfarande känns hallen lite grann omodern. Det finns nu visserligen både restaurang och en bar för medlemmar och på videoskärmar blinkar reklam och ibland resultat från övriga matcher. Förr öppnades en liten dörr och så krokades en svart 5:a ner och byttes ut mot en svart 6:a när något lag någonstans gjort det målet i någon match och beskedet kommit via telefon med nummerskiva. Tydligen är sargen numera också av något slags sviktande material så att skadorna blir mindre vid tacklingar mot den. Spelarna blir på så sätt mindre sargade. Skulle man kanske kunna uttrycka det. På högstadietiden brukade vi stå tätt mot sargen på kortsidan och titta, men nu skulle det vara säkerhetsavstånd om man stod där eftersom den alltså tydligen sviktar lite vid kraftig pååkning. Minns jag rätt var matcherna förr oftast onsdagar och söndagar och av många i publiken efterfrågades fredagsmatcher för att lite mer legitimt kunde smuggla med sig en fickplunta eller termos med någon slags dryckjom. Nu spelas det ju även på fredagar, men det går ändå mycket lugnt tillväga. Annat var det med HV71:s klack på den tiden de och TAIF spelade i samma serie och slogs om att vara bäst i Småland. I den klacken hölls en inte helt försumbar genomsnittlig promillenivå. I just Dackehallen/Nelson Garden Arena kan det behövas något värmande inombords för det är en hemskt iskall ishall. Inte igår dock för då var det hyggligt med folk och ännu inte så kallt utanför, men när det ligger på 15-20 minusgrader ute är det också bistert inomhus där. Då föredrar jag att gå till Växjö Lakers mer moderna hemmaarena och för egen del har jag inga problem med att både glädjas åt Lakers och Tingsryds framgångar, men det gäller förstås inte de riktiga hardcorefansen i Tingsryd. Där gäller att ”hata” VLH och KHK, Växjö respektive Karlskrona. Så engagerad är dock inte jag och så länge de spelar i olika serier ser jag ingen större intressekonflikt. För egen del började hockeyintresset tidigt som barn, om än på ett något annorlunda sätt. När det var matcher på TV var mitt stora fokus hur många som ramlade! När jag av påtvingade tidsskäl inte tilläts sitta uppe och titta längre fick någon annan ta över räknandet. Pappa var väl den som då fick sitta kvar och hålla koll på hur många som for omkull och sedan avlägga rapport innan jag somnade eller på morgonen. En något annorlunda vinkling på hockeyintresse kanske. Så blev jag heller själv aldrig någon spelare. Jag lyckades på skickligt sätt undkomma alla gymnastiklektioner med skridskor inblandade på låg- och mellanstadiet så det var först i 7:an jag ens lärde mig att i någon liten obetydlig grad åka. Det var nog mer som Bambi på hal is än isdans. Det finns ju något som heter Holiday On Ice, men i mitt fall var det mer Håll-i-dej On Ice. Totalt oduglig! Någon slags förbättring blev det ändå många år senare när jag som en del i anställning på Fritidsförvaltningen (hette det väl?) besynnerligt nog skulle vara assistent till den betydligt bättre skrinnaren Per som ett tag var någon slags skridskolärare där i Dackehallen. Då blev det många veckor där jag varje dag stod på isen iförd skridskor i några timmar och eftersom träning ju faktiskt ger färdighet blev jag i alla fall betydligt mer säker på skridskoåkande än jag varit tidigare och jag kunde tycka att det var riktigt kul att åka. Som skridskolärarassistent skulle jag dock icke vilja rekommendera mig själv. Det går som jag förstår det knappast att nämna ishockey och Tingsryd utan att nämna Des Moroney – så nu är det gjort. Men mer har jag inte att säga om honom. Jag tror att han var lite före min tid, åtminstone har jag inget minne av honom. Men nu har jag i alla fall som sig bör nämnt honom. Des. Moroney. Då minns jag mer – och kommer alltid att koppla det till de tidiga hockeyhallbesöken – korv med bröd. Det fanns alltid att köpa och det och kaffe i mugg både smakade bra och värmde. Jag minns också att jag de allra första åren när jag som barn var på matcher i efterhand skrev små referat av matcherna, sannolikt innehållande både matchfakta, analyser och reflektioner. Kanske fanns det någon ambition att bli någon slags Åke Strömmer, vad vet jag? Jag minns förstås också hockeybilderna man samlade i kanske mest mellanstadiet. Det var ett evigt bytande av bilder och jag minns de där packarna med bilder med gummiband runt och att man kanske kunde byta till sig en Christer Abrahamsson eller vad det nu var som man saknade i sitt album hemma. En gång i Leksand fick jag som barn för övrigt en oavsiktlig armbåge i magen av antingen Christer eller hans bror Tommy Abrahamsson. Minns jag rätt hade de två en sportaffär i Leksand och jag skulle in i den när jag var med föräldrarna på semestertripp. Och så for då en oavsiktlig armbåge från en av bröderna ut just som jag passerade. Borde ha varit två minuters utvisning för armbågstackling där. Denna kväll igår hyllades två trotjänare inom klubben för att de båda i taget fyller 80 år. I all hemlighet hade man med anledning av det samlat ihop många av gamla spelare (och tränare) och de satt väl i huvudsak uppe i restaurangen och umgicks. Enligt en möjligtvis välunderrättad källa fanns både Kjell Samuelsson och Anders Broström på plats och tidigare spelaren och tränaren Torgny Bendelin var utan tvekan det eftersom han i en paus togs ut på isen för en intervju. Det var ju förstås kul för alla hemmafans och samlade gamla spelare att det slutade med storseger för TAIF och i högtalarna spelades den klämkäcka gamla dängan med ”T-A-I-F är laget…” och ”…knallen i Dackehallen…” i texten. (Ett YouTubeklipp med den bifogas här: https://www.youtube.com/watch?v=JUMY0gVc1Z0).Jag har den där singeln. Jarl Freijs orkester och kör är det som framför det som på skivan benämns som TAIF:s klubbsång. Och den spelas alltså fortfarande 2017 i högtalarna i ishallen trots att den inte längre heter Dackehallen. I en lång korridor under ena läktaren – där man förr dagar efter matcher och träningar kunde gå och leta efter förlupna puckar eftersom det var stora glipor rätt ner till då bara ett stort tomrum från läktaren – hänger fina kollage på gamla tidningsklipp från TAIF:s olika säsonger. Det är en rejäl stroll down memory lane där både för oss i publiken som varit med förr och för spelare som alltså som igår återvänt till ishallen för kanske första gången på länge. Den ganska sentida traditionen lite varstans att i taket hissa upp tröjor – eller som i Tingsryds fall bilder – på spelare som man vill hylla lite extra har hittills bara fått två exempel i Nelson Garden Arena, Anders Åkesson och Roger Waldemar. Där borde väl förstås även Kjell Samuelsson, Tadde, Pate, Mysing, Kenneth Ekman, Christer Andersson, Anders Broström, Des Moroney, Fredrik Emvall, Mattias Elm och Niklas Olausson m.fl. hänga, men det kommer kanske tids nog. Det kan från Leksands laguppställning noteras att man hade en spelare som hade namnet Ritola på ryggen och det var ju kul att den gamle skämttecknaren Rit-Ola skaffat sig en ny karriär. Eller hur det nu var. Eller hette alla i laget Clas Ohlson? Jag inser att det är många oklarheter efter matchen. Men 6-2 blev det, det är jag helt säker på. Var de gamla albumen med hockeybilder finns har jag dock ingen koll på. Men någonstans finns de säkert, liksom de där gamla referaten jag skrev.