Summer night city

Kalmar blir år efter år utsedd till Årets Sommarstad och det helt välförtjänt, men Göteborg måste väl ändå ligga där och bubbla som pretendent på förstaplatsen kan man tycka. Torsdagskvällen innebar efter flight från Berlin ett litet nedslag i den göteborgska sommarkvällen och -natten. Ölhallen 7:an brukar det bli ett stopp på och ett längre sådant blev det även igår innan jag gick till Liseberg för lite musik. På väg mot nöjesparken promenadledes fick jag på den lilla uteserveringen tillhörande Bishops Arms vid Park Avenue syn på Marie, en medresenär på resa i Sydamerika som jag inte träffat sedan vi for åt olika håll från Santiago de Chile för mer än två år sedan. Hon blev glatt överraskad när jag plötsligt dök upp där på Avenyn igår. Alltid kul med återseenden, men jag behövde hasta vidare för att komma i tid till Lustans Lakejers spelning på Liseberg. De skulle spela på den mindre scenen, Taubescenen, kl. 20 och det visade sig vara tämligen packat med folk där så den stora scenen hade nog också funkat. För mig handlar det med Lustans Lakejer egentligen om det självbetitlade debutalbumet och inte mycket mer, men en del annat är ändå OK. Men...albumspelning på debutalbumet, tack! Med Johan Kinde vid sångmicken tog sig bandet igenom en kort spelning och så var den konsertkvällen slut. Det var nära till hands med besök på Heaven 23 efter Liseberg och jag åkte glashissen upp och såg solnedgången därifrån. Det är fin utsikt bort över bl.a. Scandinavium och Ullevi. Räkmackorna på Heaven 23 är omtalade och jag testade en sådan en gång. De är större än de ävenledes omtalade räkmackorna på hemmaplan på Börjes i Tingsryd, men också till ett helt annat pris. Jag har i alla fall alltså testat de på Heaven 23 vid ett tillfälle. Been there, done that. Lite så. Nu blev det bara ett glas Melleruds Pilsner i solnedgången. I bottenplan såg jag sedan porträttfotoutställningen Göteborgs Profiler. Det var fina porträtt av ett knippe fina människor. Jag såg att Viveca Lärn skrivit på sidan före mig i gästboken så hon hade väl just varit och tittat på sitt porträtt och andras. Det var ännu tidig kväll och inte riktigt tid to wrap it up så att säga, men en god grillad wrap och drickbart blev det på ett av alla ställena längs Södra vägen, Sanguine, innan jag fortsatte upp mot Avenyn. Sommarkvällen var mycket ljus och behaglig och jag stannade och tittade på den färgspelande fontänen nedanför Götaplatsen, tog några bilder med min lilla kamera och pratade med en mer seriös fotograf med systemkamera och stativ. Ställen ändras om, läggs ner eller byter namn över tid och i den änden av Avenyn kunde jag konstatera att innandömet i restaurangen och baren tillhörande Park Avenue var rivet och under renovering och lite längre ner har Jameson numera blivit Wärdshuset Tullen med helt annan inredning. Det blev ett litet stopp där innan jag fortsatte till Hard Rock Cafe för Guinness. Dit till Hard Rock kom jag tillsammans med bl.a. tidigare rosabusschauffören och numera som det verkar bryggeriägare Micke en gång en bra bit in på natten. När vi var på samma resa i Kathmandu fick jag upp ögonen – eller kanske smaklökarna – för Long Island Iced Tea och just det var vad vi beställde där på Hard Rock i sen timma den gången. Vi stod i inre änden av baren då och där bakom såg jag nu ett av bandmedlemmarna signerat trumskinn som tillhört det numera nedlagda göteborgsbandet The Soundtrack of Our Lives. Jag såg dem tidigt inför en liten publik i Alvesta – tror det var 77 betalande där – och jag såg dem flera gånger sedan och håller dem för att ha varit mycket bra. När de 2012 skulle runda av sin karriär gjorde de det med sex spelningar på Södra Teatern i Stockholm där de kväll för kväll betade av sina album och jag såg de fyra första av de gigen. Under det inramade trumskinnet hänger en tavla med Mattias ”Ia” Eklundh. Han är en lite mer anonym göteborgsmusiker, mest känd i hårdrockskretsar. När jag och några till ordnade en ungdomsmässa i Tingsryd 1997 hade vi honom och hans band Freak Kitchen att spela på den mässan avslutande konserten. Små minnen poppar upp. Även jag har förresten The Soundtrack of Our Lives samlade autografer, i mitt fall på ett programblad från de där spelningarna på Södra Teatern. Den sista av autograferna var jag inne i logen och hämtade. Jag hade tidigare den hösten träffat alla i bandet efter deras konsert med symfoniorkester i Uppsala. Det var en annan kväll, en annan natt. Nu var det sommarnatt i Göteborg och min nattvandring fortsatte när Hard Rock Cafe stängde till The Dubliner. Eller om det nu heter Irish Embassy. Det var i alla fall omskyltat till det även om inget märktes av någon förändring inne. Jag besökte lokalerna där en gång för länge sedan när det fortfarande var Bräutigams Konditori och många förfasades säkert över att det anrika kaféet blev till irländsk pub då en gång i tiden. Det är längesen nu och The Dubliner har etablerat sig som ett ställe som har öppet lite längre än en hel del andra pubar och det med livemusik varje kväll, tror jag. Oftast då en enda sångare med gitarr. Till min förvåning fann jag för övrigt att det även fanns ett The Dubliner i Kapstaden när jag var där för några år sedan, tillhörande samma kedja. Om det finns kvar på Long Street där vet jag inte, men i Göteborg tycks det hur som helst bli en namnändring. Det blev sista stoppet innan en nattlig kebab och sedan ett kafferelaterat besök på den här natten lite ruffiga McDonald’s i Nordstan. Jag hamnade mitt i skottlinjen när det flög hamburgare och muggar med läsk mellan två tjejer och en man som de lyckats provocera så till den gräns att det alltså blev food fight av det hela. Och som alltid i krig är det ju civila som drabbas, i det här fallet då undertecknad i form av lite läskeblask i håret. Ingen fara med det. Men det går nog i allmänhet lugnare till i Kalmar så de får väl trots alla stora evenemang som hålls i Göteborg titt som tätt fortsätta med att ståta som årets sommarstad ett tag till.