Stuck

Det här med att som nu vid påsk befinna sig på Kap Verde i ett skede av undantagstillstånd tillämpat med anledning av coronahotet får mig att komma att tänka på en annan påskhelg, i en annan världsdel, för så långt ungefär ett halvt liv sedan. Jag vet att jag nämnde det i förbifarten i ett blogginlägg för två år sedan, men återkommer till det nu. Saken var den då, i april 1993 närmare bestämt, att jag befann mig i Centralamerika. Påsken låg det året liksom nu i mitten av april – med bara en dags förskjutning faktiskt – och jag hade varit på resande fot sedan mellandagarna 1992 och alltså varit ute i tre och en halv månad. Jag hade firat in det nya året på Times Square i New York, sett Clinton installeras som president i Washington D.C., tagit mig ner till Santa Fé och promenerat över till Mexiko. Efter det sedan vidare genom Mexiko, Belize, Guatemala och de övriga länderna på tarmen som förbinder Nordamerika med Sydamerika och jag hade som tänkt kommit hela vägen till Panamakanalen och Panama City. Väl där var det som det heter ”lika lång väg tillbaka” och en lång och emellanåt mödosam resa uppåt inleddes. Jag hade flyg ut från New York i månadsskiftet april-maj och som delmål innan dess hade jag att ta mig till Pittsburgh i Pennsylvania för att träffa hockeyproffset Kjell Samuelsson och för att se ett par matcher i Stanley Cup-slutspelet. (Vill man läsa om det hittar man nog enklast ett tidigare skrivet inlägg genom att googla de tre orden Devote Otium Stjärnorna). Det var inte jättemycket tid att vinka på och resan var lång. Jag flög inte under resans gång utan färdades i huvudsak med diverse bussar av olika slag och storlek och i princip handlade det om att sträckåka från Panama City till Pittsburgh. Vem har inte gjort den sträckan? Hade det varit i dessa lite mer moderna tider hade sannolikt resandet planerats med bokningar på internet, men då för 27 år sedan var det väl att köpa bussbiljetter efter hand och det tänkta sträckåkandet fick ett stopp redan i Costa Ricas huvudstad San José. Då hade jag ännu inte kommit långt på min väg mot hockeyn i Pittsburgh. Det skulle visa sig att påskhelgen ställde till det. Även i Sverige är – och var det väl än mer på den tiden – mycket som inte rullar på som vanligt när det är storhelg, men i San José var det än mer påtagligt. Minnena från så långt tillbaka är sporadiska och jag minns exempelvis inte alls hur jag bodde där – jag skulle ändå tippa på något centralt beläget hostel – men jag minns att jag fastnade i staden i några dagar eftersom inga bussar behagade lämna staden under rådande påsk. Det var dessutom så att det inte fanns mycket öppet så det var inte mycket man kunde roa sig med. Som jag minns det var bara en enda restaurang öppen. Den var visserligen öppen dygnet runt, men några alternativ till den hittade åtminstone inte jag. Det blev ju lite enahanda och tråkigt och det är där jag känner att det finns en del likheter med läget just nu. Här i Santa Maria – på ön Sal, Kap Verde, Afrika för nytillkomna läsare – råder alltså undantagstillstånd för att om möjligt hejda coronasmittan. Det mesta av restauranger och barer stängde efter hand när turisterna lämnade och inga nya reste hit – framför allt då efter att länderna i EU införde reserestriktioner och stängda gränser – men en andra våg av stängande kom sedan när undantagstillståndet trädde i kraft vid midnatt natt mellan lördag och söndag för nu två veckor sedan. Det låter dramatiskt med undantagstillstånd, men det är väl framför allt ett medel att ta till för att hålla kontroll. Det råder ju inte krig, inte mer än mot coronapandemin. Hur som helst medförde det med omedelbar verkan att mycket, som tills dess trots turisternas frånvaro hållit öppet, stängde. Det handlar om restauranger, elbutiken i närheten av polisstationen, frisörer, internetställen, butiker där man kunde ladda sitt simkort till mobiler med lokalt nummer etc etc. Det är till stora delar lockdown och det mesta av verksamhet är förbjuden eller kraftigt begränsad. In på nu dag 15 av 20 känns det lite segt. Man ska hålla sig hemma och inte gå ut mer än för det nödvändigaste, som att handla mat, gå till apoteket och sådant. Fram till igår har jag dock ändå inte stött på att bli stoppad och tillfrågad av polis om vad jag hade ute att göra om jag tagit mig en liten extralov i samband med något inköp eller för att hämta takeawaymat, men igår blev det en liten ”konfrontation”. Jag hade varit och köpt med mig mat från Sabores & Livros och gick med min aluminiumförpackning i handen någorlunda i riktning hemåt. Jag hade medan jag väntade på maten sett en person passera på andra sidan gatan, en jag tyckte liknade en jag träffade på ett par gånger för några veckor sedan. Han hade kommit just i den vevan då allt med flyg höll på att ställas in och jag var lite nyfiken på att höra hur det hade gått om det nu var han och han alltså tydligen var kvar. När jag lämnade restaurangen med min mat såg jag honom några hundra meter bort och jag kunde lika gärna gå det hållet som något annat. När jag sedan såg att han vek höger ut på stranden och jag kom fram till Angulo och såg att han stod där ute och tittade ut mot havet gick jag också dit. Vi nickade åt varann på behörigt coronaavstånd och jag kunde konstatera att det inte var den jag trodde att det kanske var. Vi bytte något enstaka ord, men så kom en bil med två poliser och parkerade lite innanför och det var nog inte mer än en minut eller så som jag befann mig på stranden, men mitt besök ifrågasattes. Det är ju sagt att man inte får vara på stranden, men kanske var det att en hund som visade intresse för mitt matpaket och förmodades vara min som var det stora problemet. Ordet cachorro, hund, nämndes och det visades med korslagda underarmar av den ene konstapeln att det kunde tillämpas arrestering. Jag viftade avvärjande att det inte var min hund och jag visade matpaketet och förklarade att jag i princip var på väg direkt från restaurangen till hemmet. Det fanns utöver den jag trott att jag kände igen även en äldre kvinna på stranden och en man på ett bord under ett stationärt parasoll utanför Angulo och jag tror bara att det blev tillsägelser för dem också, men det blev en trist påminnelse om att det nog är bäst att hålla sig hemma som är anbefallet och endast uträtta de ärenden man behöver. Det känns ju onekligen lite belägrat på det viset och med visserligen mataffärer öppna men mycket lite annat att gå till påminner det därför om den där påskstängda huvudstaden i Costa Rica. Det var ju inte mycket roligt man kunde göra där heller. Jag kom därifrån efter de där dagarna då, kanske redan på måndagen, men när det dyker upp möjligheter att lämna ön här är ännu skrivet i sten. Som det verkar kommer presidenten att fatta beslut om ytterligare 20 dagar av undantagstillstånd och då är vi redan en vecka in i maj innan den här nedstängningen som tidigast är över. Jag hade annars hoppats att det kanske kunde lätta lite efter fredag. Besked om presidentens beslut väntas komma i morgon och det är nog bara att ställa in sig på ytterligare tid med det här. Jag såg att ”nyanser” i undantagstillståndet kunde tänkas för öar som ännu inte har några bekräftade fall av coronasmittan, men det är nog just bara små nyanser så det lär nog bli som nu även fortsatt ett tag trots att Sal ännu inte registrerat några fall av COVID-19. Allt väl här annars, utöver att det börjar bli lite segt med så mycket tid i lägenheten och känslan av att vara fast här utan att i stunden kunna göra något åt det. Som sagt ingen känd corona på ön ännu och det känns förstås bra. Det övriga får man väl tackla och ta det som det är. ”Det är ju en dag i morgon också”, som det sägs i en av Roy Anderssons filmer, så även om jag är lite sent ute med detta så här på påskdagen får jag be att önska er läsare en Glad Påsk! Eller kanske snarare vid det här laget en god fortsättning.