Steven

Little Steven. Miami Steve. Steve van Zandt. Kärt barn har många namn. Jag gillade verkligen de där plattorna som kom med honom på 80-talet. Inte allt, men en del låtar var bland det absolut bästa. Out of the darkness. Bed of fire. Det skulle ta lång tid innan jag fick se honom live, men 2017 hände det. Det har ju inte direkt saknats tillfälle att se Little Steven om man säger så. Länge har han ju varit sidekick åt Bruce Springsteen och den som i kollektivet E Street Band känts som den som är närmast Bruce. De två spexar tillsammans och Steven har egen kontakt med publiken på sitt håll. De senaste åren jag sett Springsteen har jag tänkt på att jag skulle vilja se honom turnera med sin egen musik också och inte bara med Bruce och nu har det infriats. Little Steven är ingen dussinmusiker utan tar för sig på scen så han gör sig bra som huvudperson på scen. Det har väl undgått få att han hållit på med lite annat också. Han har varit med som en av huvudpersonerna i hyllade TV-serien Sopranos - som jag aldrig sett - och sedan med fortsatt gangsterprofil till stor förvåning i norska serien Lillyhammer (som jag ändå sett några avsnitt av). Det har väl varit fullt upp. Men nu äntligen blev det en nystart som soloartist och det liksom förr som Little Steven and the Disciples of Soul. Jag missade den enstaka spelning som gjordes i London förra året, men ny chans gavs i somras och jag såg spelningarna i Manchester och Amsterdam. Det var mycket bra konserter och med ett färskt album, Soulfire, i bagaget. Det hela fick en fortsättning nu i höst och efter att tyvärr ha missat den hastigt aviserade spelningen på Cavern Club i Liverpool såg jag honom/dem på kvällen i annan lokal i Liverpool i tisdags. Och två dagar senare i Newcastle. Två bra spelningar. Liknande lokaler men bättre i Newcastle med mer tilltagen yta både på scen och golv - och snyggare ljussättning. Och nu senast i lördags på Stockholm Waterfront i - som namnet antyder - Stockholm. Sittande publik där och såtillvida kanske lite stelt, men Steven med band gjorde bra ifrån sig och innan extranumren hade stora delar av publiken kommit upp i stående. Som jag skrev i tidigare inlägget A fine, fine day for a reunion blev det i Stockholm verkligen en kväll med många kära återseenden. Det var närmast osannolikt många kända ansikten på Bishops Arms på Vasagatan innan konsert. Det var lite av alla känner alla och vänner och bekanta och bekantas bekanta satt samlade och utspridda överallt. Ytterligare kända ansikten fanns att finna längst fram i konsertlokalen och andra fanns längre bak, men blev aldrig träffade. Det var en fin kväll för återseenden, nya möten och bra musik. Från scen lovar Little Steven att de återkommer och det tror jag nog. Det här känns som en nystart och den nya plattan är som helhet mycket bra och den lär nog få uppföljare, liksom att det utlovas att tidigare plattor ska återutges. Det blir nog mer av scenframträdanden och mindre av skådespeleri för Signor van Zandt framåt. Idag fyller han 67 och står på scen på Amager Bio i Köpenhamn. Jag hade mer än gärna varit på plats och sett honom igen, men tyvärr hade jag redan i våras köpt biljett till annan konsert till ikväll så det får bli det. Det känns som jag missar honom hela tiden när han är som närmast - jag missade både på Sweden Rock och i Köpenhamn i somras, nu i Köpenhamn igen och på Cavern Club i Liverpool när jag ovetande kom till stan några timmar senare - men får glädja mig åt härliga konsertminnen från Manchester, Amsterdam, Liverpool, Newcastle - och inte minst Stockholm senast. Men jag hade verkligen velat vara på plats på Amager Bio ikväll! Grattis på födelsedagen, Steve! Bilderna från Liverpool, Newcastle och Stockholm. Kjellfien från Manchester i somras.