Stars of track and field

Igår kväll sprang Usain Bolt sitt sista lopp i mästerskapssammanhang och tyvärr gick det inte alls som han själv och världen i stort önskat. På korta stafetten i VM blev det en skada som satte stopp för Bolt 30 meter före målgången. Ett mycket snöpligt slut på en annars fullständigt formidabel löparkarriär och en sådan fixstjärna inom friidrotten lär väl kanske aldrig komma fram igen. När motståndare på banorna i intervjuer efter lopp uttrycker att de känner sig överväldigade över bara det att ha tävlat och levt under samma tid som Usain Bolt förstår man storheten. Och vad det är för speciellt med vissa länder och områden som gör att just de verkar extra gynnsamma kan man bara spekulera i. Är det bara tradition eller något genetiskt eller vad som gör att Bolt och många andra från Jamaica springer fortare än andra på korta sträckor? Och samma med löpare från östra Afrika på långa distanser? På Jamaica har jag aldrig varit, men väl i östra Afrika. Korta besök tycks enligt snabbanalys inte räcka. Jag springer i alla fall inte fortare på långa sträckor bara för det. I själva verket springer jag inte alls. Om jag inte skulle bli jagad av en björn eller ska hinna med ett flyg eller en buss. I skuggan av Bolt avslutade en annan stor löpare, Mo Farah, sin idrottskarriär igår och så är då friidrotten två stora profiler fattigare. Jag har verkligen inte sett mycket av det här VM:et, nästintill ingenting. Annars är det intressant och omväxlande med friidrott. Kanske allra helst när det är Diamond League eller annan gala eftersom det då blir komprimerat i tid. På OS i Barcelona var jag i alla fall på friidrotten en hel dag 1992. Det var två olika biljetter, en på dagen och en till finalpasset på kvällen. Det var två lite olika upplevelser i den fina olympiastadion på Montjuic ovanför centrala Barcelona. På dagpasset var det ganska glest på läktarna, på kvällen helt fullsatt. Två-tre meter bort satt på dagpasset Evander Holyfield, boxaren som fem år senare blev av med en liten bit av sitt öra när Mike Tyson i en match tog sig en tugga. Ännu oskadd satt han där, tydligen alltså även intresserad av friidrott. På kvällen hade jag plats i en kurva så jag var inte helt nära, men det var häftigt att vara där då när herrarnas 100-meterslopp sprangs. Usain Bolt var så dags bara fem år gammal, men kanske såg han loppet på TV och inspirerades när britten Linford Christie var den som var snabbast på den korta sträckan där på OS. Jag minns folkfesten i Göteborg 1995 när det var friidrotts-VM där. Göteborg är ju de stora evenemangens stad och det var massor med folk på Avenyn i samband med VM, liksom det tenderar att bli när det är stora konserter på gång på Ullevi. Jag var på det VM:et en dag bara, mest för att känna på stämningen och se en dags tävling lite grann. Det var inte så viktigt vilka som tävlade just då. Jag var på något inomhusmästerskap på Svenska Mässan en gång för inte så länge sedan också, men det var inte samma känsla som när det är utomhus. 1986 gjorde jag lumpen på KA 2 i Karlskrona och jag gjorde det som bilförare. KA 2 hade även en friidrottsförening som det året stod som arrangörer för SM i friidrott. Då fick jag äran att skjutsa två svenska idrottsgiganter från förr ett par gånger. Det var väl på 40-talet som Gunder Hägg och Arne Andersson hade sina bataljer på banorna och att de var stora namn och att deras kamper sig emellan var speciella vittnar det faktum att de finns med på bild på Wikipedias engelskspråkiga sida om friidrott. Det var trevligt att träffa de två herrarna och jag fick deras autografer, men har tyvärr ingen aning om var jag gjort av dem nu. Jag minns att det knorrades en del över Anders Gärderud där bak i minibussen. Herrarna Hägg och Andersson verkade av någon anledning inte ha mycket till övers för Gärderud, vars lopp på 3.000 meter hinder i OS 1976 annars är ett sådant lopp som sitter på näthinnan hos alla oss som såg det på TV. ”Och så ramlar Baumgartl!…” som det lät på upploppet i Åke Strömmers klassiska referat, som väl i och för sig mer fastnat på trumhinnan (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=179&artikel=6419494#). Med i minibussen jag körde då vid SM 1986 fanns ena gången även Dan Glans och om jag inte minns helt galet även den jag har för mig hette Lennart Strandberg, en annan idrottsprofil från anno dazumal. Ja, Glans är förstås lite mer sentida i alla fall och han var också med i Gärderuds guldlopp då i OS 1976. Utöver det gärderudska guldet var det länge klent med svenska friidrottsframgångar, men det kom ju onekligen fram en hel del efter ett tag. Patrik Sjöberg, Stefan Holm, Kajsa Bergqvist, Christian Olsson och inte minst Carolina Klüft har ju varit spännande att titta på genom åren. Som smålänning har man förstås hållit lite extra på Carolina Klüft. Lite lokalpatriot måste man få vara. Och då är det ju förstås också spännande att se hur högt den ännu ganska unga Angelica Bengtsson kan nå i stavhopp. Hon kommer från en av byarna i min lilla hemkommun Tingsryd och tränade i yngre dar hemma på gårdsplanen med stöd från sin pappa. Det lyckades inte så bra för henne i VM nu, men hon verkade full av tillförsikt i intervjun sedan hon rivit ut sig i tävlingen. Angelica är jämte bl.a. hockeyproffset Oliver Ekman-Larsson utsedda till ambassadörer för Tingsryd. (Oklart dock om ambassad ingick i det paketet). Jag tror att alla de ovan nämnda klarat sig helt fläckfritt från dopinganklagelser, annars har det ju tyvärr varit mycket av sådant inom bl.a. friidrotten. Att Usain Bolt kunnat springa så fort utan otillåtna preparat i kroppen har blivit en räddningsplanka för sporten och det finns oro för hur det nu ska gå när han har slutat, men det är väl bara att hoppas att nya stjärnor kommer fram och bevisar att det går att prestera bra även utan fusk. Arne och Gunder Angelica Samtliga bilder skamlöst norpade från nätet