Stairs

34 trappsteg är det i trapphuset upp till min dörr, något ytterligare utanför. Jag kämpar på, men det kan vara lite tunga steg de där sista om man redan varit ute och gått en bit. Jag får väl se det som träning och motion. När jag kommer till de där trapporna och halvtrapporna går nästan varje gång tankarna till min pappa. Han var med mig två gånger ner hit till Santa Maria, Kap Verde, och han tog sig uppför och nedför trapporna med stöd av ledstången medan jag forslade rullatorn upp respektive ner. Medan jag kanske är ute i tre omgångar per dag blev det kanske en per dag för honom, men de där trappstegen skulle ändå bemästras då. Och det klarades.  Han var 86 första gången han var med, 87 andra, och det var första och enda gångerna han flög. Ja, han hade tydligen varit uppe i ett sjöflygplan över hemtrakterna en gång som ung, men nu var det stora plan och långresa. På Vårdcentralen hade getts klartecken angående hälsan vad gällde flygningen. Jag ville inte han skulle utsätta sig för risker.  Mina föräldrar reste aldrig något, men det blev en del de sista åren för min pappa. Mamma gick bort 2010 och hon var särskilt de sista åren inte pigg på att åka någonstans egentligen. Sjukdom spökade nog i kroppen fast vi inte visste. Pappa flyttade sedan han blev ensam till lägenhet och han hade det bra där trots att tanken var att de skulle ha flyttat dit tillsammans.   Pappa hade sett mina bilder från Hurtigruten och han hade antytt att det nog hade varit roligt. På det viset blev det att jag kollade upp resa och i maj 2011 åkte vi den resan tillsammans. Det blev i hans takt och det gick bra med allt. Och med det gjort nappade han sedan även då på att haka på mig med ner till Kap Verde. Första resan utanför Skandinavien och hela vägen ner till Afrika! Jag tror att han kände att det var spännande och upplevelserikt, med första riktiga flygningen och en vecka i värmen. Långt borta från hala trottoarer i Tingsryd och de småländska skogarna.  Och sedan igen en vecka ett år senare. Det fick förstås liksom på Hurtigruten bli i hans tempo. Korta promenader ut för att äta och så taxi tillbaka. Ett par utflykter i taxi också för att se lite mer av ön. Pappa gick en del till och från lägenheten även hemma i Tingsryd, men här på gatorna väckte hans rullator viss uppmärksamhet. Bland barnen framför allt. Pappa tog bilder med sin lilla kamera och visade resultatet för lokalbefolkningen. Han kunde inte ett ord engelska och än mindre något mer lokalt språk, men det gick bra ändå. Det blev lite speciella veckor de två jag hade med honom här. Det var i januari-februari 2012 vi var här första gången båda två. Och sedan igen i februari 2013. I januari 2014 åkte jag ner själv och det borde jag inte ha gjort. Pappa hade kommit in till lasarettet i Växjö. Det hade han dock gjort några gånger på sistone då så jag trodde förstås att det skulle bli några dagar där och sedan hem igen som vanligt. Jag hade mitt flyg bokat när han kom in till lasarettet och när jag besökte honom sade han att han tyckte att jag skulle åka. Jag ville ju ner och han visste vart jag skulle och det kändes bra att han hade vårdpersonal som såg till honom. Det blev att jag åkte och vi hade från flygplatsen och sedan jag kommit ner daglig telefonkontakt. Jag kunde då berätta hur den ena efter den andre frågat efter honom. De senaste gångerna hade han ju varit med. Jag tvingades berätta att han var inlagd och att det var lite upp och ner. Så kom mitt i natten redan efter några dagar det olycksaliga samtalet från lasarettet. Pappa hade avlidit! Han kom alltså aldrig tillbaka hem och jag borde förstås aldrig ha åkt, men det är lätt att vara efterklok. När jag nu mötte de som dagar tidigare frågat efter min pappa fick jag med tårar i ögonen berätta vad som hänt. Det blev i sig en mycket märklig vistelse och en känsla av att vara där man inte skulle vara och inte där man borde ha varit. Med nu hemfärd med reguljärflyg tidigare än tänkt blev det också ett kort besök i Santa Maria den gången.  När jag tittar på bilderna från resan 2013 kan jag ändå känna glädje. Pappa med rullatorn på de stenlagda gatorna långt hemifrån och det vi fick uppleva tillsammans värmer. Samtidigt som minnena från den gången när han sedan inte var med även de väller över mig med kraft när jag nu skriver om det. På söndag är det Fars dag och då går förstås tankarna lite extra åt det hållet, men jag ägnar alltså min far redan nu en tanke. Och inte minst då nästan varje gång jag går de där 34 trappstegen upp. Vad utsatte jag honom för? Hemma i Tingsryd hade han ju hiss! Bortsett från de usla trapporna och andra umbäranden tror och hoppas jag ändå att han var övervägande glad över att komma med mig hit de två gånger det blev. På Fars dag på söndag tänder jag ett värmeljus för Pappa och ett för Mamma. Och minns dem.