Sommarens sista servitris

Den sista augusti är här och sommaren har väl då på något sätt nått sin ände. Och hur snabbt gick inte det? Vare sig man är nöjd med den, vad man hunnit med att göra eller inte och om vädret har känts OK eller inte, är vi nu framme vid draperietsom öppnas in mot hösten och det finns två låtar som jag omedelbart kommer att tänka på vid den här tiden på året, Sommarens sista servitris med Ulf Lundell och Den öde stranden med John Holm. ”Duka upp ett bord i skuggan Lägg på en vit duk och skyl bort Alla fläckar av märken och fimpar Sätt blommor  av en särskild sort I en vas av alabaster Honungsblomster och en ros Stolt och röd och mogen Lyssna till dom ord som anförtros...” Så inleds Lundells låt Sommarens sista servitris och den duktiga tjejen i en bar i Stockholm – både barens namn och hennes får förbli okänt här – symboliserar bara det hela för här finns ju varken bord i skugga, vit duk eller annat. Hon får liksom bli min sommarens sista servitris. ”Och om du inte har nå’t för dej När ni stänger ikväll Så kan jag vänta här I denna ljumma bris Jag har en enkel längtan i mitt blod Ett augustiförbund Med sommarens sista servitris” På det viset avslutas låten och i sin helhet fångar den känslan av slutet på sommaren, tycker jag. Och mycket annat. När den här låten kommer upp brukar min vän Göran påminna mig om en diskussion vi haft om låten. Jag kan inte exakt minnas diskussionen, men jag erinrar mig – när Göran påminner mig – att låten skulle kunna handla om döden och inte slutet på sommaren på och annat. Hur vi kom in på låten minns jag inte och inte heller exakt vad som sades, men jag kan vagt erinra mig diskussionen om låten när jag påminns. Och den torde ha inträffat påett tåg genom Ryssland. Personligen föredrar jag känslan att låten ändå handlarom slutet på sommaren. Jag tror vi får återuppta och rekapitulera vår diskussion vidnärmaste tillfälle, jag och Göran. Den andra låten jag kommer att tänka på är alltså Den öde stranden och jag är ganska säker på att jag först hörde den i Per Gessles version och först efter det började leta mig bakåt i John Holms låtarkiv. ”Sommaren dör Det är därför Jag är ledsen ikväll Sommaren dör Det är därför Jag är ledsen ikväll Jag kämpar vid dess sida, men Hösten känns i kvällningen…” Fint. Och även John Holm fångar slutet-på-sommaren-känslan. ”Öde strand Möter vägen När den slår mot land Kvar finns inga sommarbarn Bara fiskaren med sitt garn…” För min del kommer jag med den här låten att tänka på någon gång i september när jag något år tagit mig till Rimini lite på eftersäsong. Jag ser framför mig en strand full av i rader ordnade parasoller och solsängar, men knappast någon där längre. Och enstrandraggare/gigolo som var inne på sista varvet för säsongen. Hans urval hadekraftigt decimerats. Texten kan planteras på många stränder, men det jag serframför mig är den där stranden i Rimini med sina blåa och orangea parasoller. Detär i alla fall så jag minns det. Utöver det att Ulf Lundell spelat in en låt av John Holm – Maria, många mil och år från här – tror jag deras enda koppling finns i att John var med och körade ellerhur det var i Lundells Sonjas vals på en tidig platta. Bara för att knyta ihopdet liksom. Och så får jag tillönska alla en fin höst.