So close

Så nära, så nära. Nästan där, nästan där. Som Ulf Lundell sjunger i Så nära. När Portugals 41 år gamle back Pepe i den 25:e förlängningsminuten sent igår kväll sjabblar bort bollen får Sloveniens anfallare Benjamin Šeško plötsligt en jättechans att ge sitt lag en plats i kvartsfinalen i fotbolls-EM. Men… Portugals målvakt Diogo Costa gjorde en fenomenal benparad och räddade sitt lag från fiasko. Så pass nära var det att lilla Slovenien med lite drygt två miljoner invånare skulle skrälla och slå ut Portugal redan i åttondelsfinalen. Innan dess hade Cristiano Ronaldo i slutet av första förlängningshalvleken misslyckats med att göra mål på straff. Då var det Sloveniens målvakt Jan Oblak som gjorde en kanonräddning och Ronaldo var till synes otröstlig. Han storgrät som det verkade och fick tröstas av sina medspelare. Ja, vilket drama det blev i den sjätte åttondelsfinalen sent igår. På pappret skulle väl Portugal ta hem det hela enkelt, men det gick till full tid och även full förlängningstid utan att något av något av lagen fick till det med att få bollen över mållinjen. Mållöst, men inte händelselöst. Det var väl Portugal som var närmast mål i en match där Slovenien visserligen hade en del chanser, men där udden i avslutningarna saknades. Men så kom då den där chansen för Šeško efter drygt 114 minuter. Hade Diogo Costa varit något mindre vig eller haft något lägre skonummer eller om Šeško bara gjort på lite annat sätt hade det sannolikt varit så att Slovenien tagit sig vidare. Så nära var det. Nu blev det istället att det gick till straffläggning och där briljerade Portugals målvakt Costa fullständigt när han räddade alla de tre straffar som lades av Slovenien innan det efter tre raka portugisiska straffmål var avgjort. Jag hade så gärna unnat Slovenien att vinna det här och jag unnar Pepe och Ronaldo så lite att göra det. Ska man ha några hatobjekt i fotbollen ligger Pepe och Ronaldo mycket nära till hands. Jag har genom åren stört mig mycket på båda två eftersom de filmar och försöker fuska sig till fördelar i matcher. Det är orent spel och det är inget jag gillar – även om en del hävdar att det där fuskandet är en del av spelet. När TV4 denna kväll visade ett reportage om Pepe såg jag så mycket mer av direkta fulheter han gjort på planen och han växte inte direkt i popularitet hos mig genom det. Han kanske har bättrats något på gamle dar, men jag gillar honom inte. Och inte Ronaldo heller. Han har sina kvaliteter, men framför allt är han och har han ett stort ego. Det är jaget före laget som man brukar säga och det framkom med all tänkbar tydlighet i den närmast patetiska eftermatchintervju som visades. Ronaldo mer grämde sig över att han inte lyckats som han ville än han gladdes åt att hans lag ändå tagit sig vidare i mästerskapet. Det fanns en känd travhäst en gång i tiden som hette Ego Boy. Det hade varit ett mer lämpligt namn på den 39-årige slyngeln Ronaldo. Ronaldo var nu en av de tre portugisiska straffskyttar som gjorde mål i straffläggningen efter förlängning, men den store hjälten för Portugal var målvakten Diogo Costa. Och jag kan inte annat än lida med Slovenien. Så nära, så nära. På tågluffning 1990 var Sloveniens huvudstad Ljubljana väl det sista stoppet innan jag och min flickvän och tillika ressällskap vände hemåt något lite i förtid sedan min mormor gått bort. Vi hann ändå besöka vackra Bled också då, minns jag. Det var innan Slovenien blev självständigt så det måste ju då ha varit Jugoslavien vi befann oss i. Det tog sedan 27 år innan jag tog mig tillbaka till Slovenien. Det blev åtminstone en kort visit där då och jag fick till ett besök i Postojnagrottan, vilket jag tror vi hade tänkt oss redan 1990. Kroatien har nästan hela kuststräckan där nere, men en liten remsa har i alla fall Slovenien. Den besökte jag också då 2017. Ja, det där är förstås i sammanhanget irrelevant, men nog hade jag unnat Slovenien att ta sig vidare från den där åttondelsfinalen igår. Close but no cigar som det heter.