Silent night

Det var igår näst näst sista kvällen i Santa Maria, Kap Verde, för den här gången och när jag närmar mig hemma hör jag en bekant melodi någonstans ifrån. Jag stannar upp för att få grepp om vad det är för något. Det är på kreolska eller portugisiska, men högst välbekant. Och vackert. Jag får tänka några sekunder innan enkronan (eller kanske escudon) trillar ner. Stilla natt är det ju! Silent night. Jag lyssnar lite till och försöker få kläm på varifrån sången kommer. Det är som en liten kör, män och kvinnor, och vid en dörr till ett hus ser jag kanske 200 meter bort en liten klunga på fem-sex personer stå. Det måste vara därifrån sången kom. Vackert som sagt. Kanske aningen tidigt med Silent night med tanke på att det ändå återstår sex veckor till jul. Varför stod den där lilla klungan där i en dörröppning och sjöng? Det var nästan som om det vore en sång för någon i huset som gått bort, men i så fall hade väl Härlig är jorden varit lämpligare.  Ett par-tre kvarter innan jag hörde sången hade jag för tredje gången på mindre än en vecka träffat fotbollslegendaren Glenn Hysén, alldeles i hörnet vid favoritmatstället Bar Di Nôs, och jag tänkte att som julsång betraktat hade väl Glenns över sjö och strand varit mer lämplig än Stilla natt. (Ja, förlåt, det fick ju förstås bli en göteborgsvits där - om än mycket dålig - när nu Glenn nämns). Glenn och hans sällskap var på väg hem åt sitt håll efter att ha ätit soppa hemma hos en kapverdier som hette Abram och jag var på väg hemåt mitt. Glenn kallade mig Kjelleman när vi nu sågs igen och det var ju lite kul för det har jag inte blivit kallad varken förr eller senare mer än av medresenärna Carina och Jennifer i Sydamerika för snart fyra år sedan. Kjelleman? Ja, varför inte. Roligare än det korthuggna Kjell. Jag stävade på åt mitt håll under den tämligen stjärnklara kapverdiska himlen och det var utöver den där plötsligt uppdykande sången en stilla kväll/natt i Santa Maria, åtminstone för mig, så sången stämde ju in på situationen.  Det har överhuvudtaget varit tämligen stillsamt här under vistelsen. Lite bar- och restaurangbesök har förstås kantat kvällarna, men jag har varit ganska kvällstrött så några större utsvävningar eller sena nätter har det inte blivit. Jag kan väl knappast tro att det går att skylla på jetlag för med bara två timmars tidsskillnad borde sådan vara försumbar och jag brukar dessutom ganska snart lyckas anpassa mig till nya tidszoner. Jag är medveten om att när klockan är tio här är den tolv hemma i Sverige, men det skulle förvåna mig om det påverkar mig. Det är nog bara så att jag liksom är inne i att - med mina mått mätt - lägga mig tidigt och i gengäld då också vakna och stiga upp tidigt.  Stilla kvällar och nätter har det därför blivit. Och hyfsat silent också, bortsett från en del hundskall på håll och vindens vinande när det blåser lite extra mycket någon natt.  Lite konstigt var det ändå att höra den där Silent night / Stilla natt och den påminner mig också om en annan jullåt på varmt ställe. Det var på en gata i Coolangatta i Australien strax innan jul 1987 ett barn bakom oss där vi gick sjöng en bit från Jingle bells; "dashing through the snow...". Möjligen var lillkillen inspirerad av någon jultomte vi i så fall också sett på stan, men både jultomte och "dashing through the snow" kändes mycket fjärran de behagliga temperaturerna där vi var. Man ska inte ta ut några segrar i förskott, men God Jul på er så länge!