Shorter of breath and one day closer to death

Andnöd i Anderna? Jo, onekligen. Det blev på resan med Rosa Bussarna från väster till öster i Sydamerika ungefär två och en halv vecka på raken då vi i huvudsak höll oss på mellan 3000 och 4000 meter över havet och det tog på krafterna. Vi passerade och stannade i mycket vackra bergstrakter, men så fort man skulle göra något var det jobbigt och många – om inte alla – kände verkligen av höjden. Det började på hög höjd redan i Quito, dit vi kom först på resan. Staden ligger på 2850 meter över havet och sedan vi åkt linbana upp på berget för att blicka ut över staden kände man verkligen att man var på hög höjd. Det var jobbigt att gå det minsta lilla. Jag har verkligen ingen bra grundkondition, men när man knappt orkar gå en meter uppför utan att känna sig helt färdig kändes det verkligen inte bra. Och det var bara en föraning. Från tidigare resor minns jag framför allt vad gäller höjd ett stopp vid Eldoret i Kenya. Där bodde vi – även då med Rosa Bussarna – på ett lite märkligt ställe där man gick i långa gångar med tygstycken som väggar (och om jag minns rätt även tak) för att nå till ett mycket kuperat barområde. Där var vi också uppe på relativt hög höjd och jag minns att jag kopplade den intensiva huvudvärken mer till höjden över havet än till besöket i den kuperade baren. Det var då liksom nu efter Quito skönt att komma ner på lägre nivåer. Efter en paus i höghöjdsträningen när vi färdades på lägre nivåer i Ecuador och längs den peruanska kusten vek vi innan jul in mot bergskedjan Anderna och sedan höll vi oss alltså där på höga höjder i sisådär två och en halv vecka. Med Kebnekaise som högsta bergstopp på knappt 2100 meter i Sverige är vi svenskar inte direkt vana vid de höga höjderna och det yttrar sig på lite olika sätt. Nu kom vi till Cuzco, La Paz m.m. och allt ligger högt och minsta uppförsbacke kändes jobbig. En del kände av det mindre och stretade på, men med redan dålig kondition och för många kilo dödvikt blev det jobbigt. Jag undvek i möjligaste mån uppförsbackar och tog hellre billig taxi än att gå onödiga sträckor, men helt går det ju inte så det blev mycket pustande. I backar och trappor. I huvudet hade jag en fras från Pink Floyds låt Time: ”Shorter of breath and one day closer to death”. Det kändes så. Fler än jag kände av en obehaglig känsla om man liksom satt och nickade till. Då var det för ett ögonblick när man blundar så att det kändes som att hjärtat stannar upp och man inte får luft. Under en kort period hade vi en läkare med ombord – som vanlig resenär – och han hade tydligen om det sagt att det är så att kroppen under en mikrosekund eller så kopplar ner och då får man den känslan. Inte alls behagligt. Höjden yttrar sig på olika sätt och en del kan känna sig illamående och även en del magsjuka i gruppen kunde nog kopplas till höjden, kanske i kombination med viss mat. Torra och spruckna läppar var också vanligt förekommande, även det sannolikt en effekt av den höga altituden. Det var skönt när vi till slut började komma ner från de högsta nivåerna och så småningom nådde kusten och Rio de Janeiro. Visserligen var det där så pass varmt att just det understundom kändes påfrestande i sig, men det var en annan sak. Hellre värme än höjd. Men visst var det vackert där uppe i bergen. Man fick ta det onda med det goda och de landskap vi färdades genom var fantastiska, liksom stoppen. Titicacasjön på 3812 meter över havet och saltöknen i Bolivia (nästan lika högt) är bara två exempel på vackra platser. Och på sjöar och saltöknar slipper man uppförsbackar. Nu är jag tillbaka på hög höjd igen, i norra Peru, och Cajamarca där jag befinner mig ligger på 2750 meter över havet. Det kommer och går lite med att känna av höjden och nu är det ändå en bra bit lägre än vi var uppe på tidigare. Åtminstone under färd var vi uppe en bra bit över 4000 meter. Inte riktigt de nivåerna i Cajamarca, men nog känns det ibland för en ovan svensk. Inga bilder härifrån i det här inlägget, bara från tiden över jul och nyår då vi höll oss på höga höjder längre söderut i bergskedjan. Bilden på mig vid bussen i uppförsbacken utanför bussen och hotellet i Potosí i Bolivia får spegla hur jag kände mig.