Rock 'n' roll star

Joakim Thåström är på turné igen och turnépremiären gick av stapeln i Lisebergshallen i Göteborg i förrgår. Jag såg den och även konserten igår. När jag såg honom senast var det på Lisebergs stora scen några hundra meter bort och det var i september 2015. Riktigt den nivå det var på spelningarna jag såg det året kom det inte upp till nu, men visst var det bra. I mitt tycke var det snäppet bättre andra kvällen än första, men det kan ju också bero på att det första kvällen var allra första gången jag hörde låtarna från den nysläppta plattan eftersom jag inte hunnit köpa skivan eller kolla upp den på Spotify. Och så hade jag lite sämre plats första kvällen. Sådana faktorer kan också påverka när man bedömer hur en spelning varit, men jag tycktes inte vara ensam om att tycka att den andra kvällen var bättre än den första. Det är väl ”Sveriges enda riktiga rockstjärna” man ibland brukar säga om Thåström och det kan väl finnas en del sanning i det även om en del andra nog också vill aspirera på att vara rockstjärna, riktig sådan. Med sig i bandet har han Pelle Ossler sedan många år tillbaka och även Ossler på egen hand har visat sig vara mycket bra. Då är det hans låtar och hans sång, men nu får han fokusera på att spela gitarr och den trakterar han ibland genom att spela med stråke. Det är ett bra band Thåström har med sig och det bidrar förstås till att det som helhet också blir bra, men bara hans egen uppenbarelse där på scenen och hans låtar räcker långt det också. Det är verkligen drivor av låtar Thåström har att plocka från om han vill, men det blir förstås mycket från senaste plattan Centralmassivet och från de övriga soloplattorna som kommit efter nystarten som soloartist 1999 med Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal. Det känns som att precis allt han gjort under de här snart 20 åren har varit bra. Inte för att det tidigare var dåligt heller, men för mig tog det fart med Thåström med den där plattan med den långa titeln 1999. Med innan dess medverkan och stjärn- och kultstatus i grupperna Ebba Grön och Rymdimperiet/Imperiet, egen kortare solokarriär och som en del i Peace, Love & Pitbulls handlar det om en diger låtskatt Thåström har med sig på sitt CV. Jag såg Imperiet en gång och Peace, Love & Pitbulls två gånger. Det är tungt nu på konserterna, men det var ännu tyngre med Peace, Love & Pitbulls. Det var i mitt tycke lite väl mycket att bli överkörd av en ångvält, men låten Caveman gillar jag. Sidoprojektet Sällskapet finns utöver solokarriären med bland det Thåström gjort på 2000-talet, men det har väl inte fått så stort genomslag. Tungt är det alltså när Thåström står på scen. Och mycket rök. I en kommentar till ett tidigare blogginlägg skrevs att turnépremiären i onsdags var vinnare i ”SM-slutspel i motljus” och så kanske det är. Det är inte helt enkelt att få till några vettiga bilder, men ibland bjuder också ljuset förutsättningar för snygga effekter. Thåström kan för den ovane tyckas väldigt spattig. Han far runt på scenen som det verkar ostrukturerat och likt Stefan Holm inför höjdhopp är det liksom att han inför attack mot mikrofonen laddar med rörelser på händer och fingrar. Hans scenspråk är onekligen lite annorlunda. Det fyras av en del leenden mot publiken mot slutet och kanske är han inte så svår som han ibland kan uppfattas vara. I stort var det samma setlista onsdag och torsdag i Göteborg, men enstaka låtbyten blev det. Och visst är det så mycket mer man vill höra. Ner mot terminalen blev en favorit 2015, men den saknas exempelvis. Kanske kommer den senare på turnén. Thåström gör nog som han vill med setlistan. Fokus lär dock förstås även fortsatt ligga på den senast släppta plattan. Så funkar det ju. Gå och se!