Road to Birmingham

Ibland är det lång väg för att ta sig till en konsert. Jag har tagit mig till Birmingham för att se Starsailor och det är inte riktigt nästgårds, inte med den resväg jag valde i alla fall. Nåja, nu var det ett konsertstopp längs vägen också igår, Nick Cave i Oslo, så vedermödorna sprids ut på mer än ett evenemang. Att jag fick till det med Starsailor får väl närmast ses som en bonus eftersom Cave var inbokat långt tidigare och det känns bra när man får till logistiken så att man kan vara effektiv på det här sättet. Med fyra alarm satta på 3.33 och framåt igår måndag och det mesta packat sen kväll söndag startade jag turnébilen och körde prick 5 från mitt hem. Det var svart oktobernatt ännu och jag körde milen via Växjö till Alvesta relativt försiktigt och utan incidenter med vilt längs vägen. Den kostnadsfria långtidsparkeringen i Alvesta hade som tur var en plats över till mig och sedan jag ställt bilen där vidtog en liten promenad till järnvägsstationen för tåg mot Göteborg kl. 6.22. Alvesta C var rena JFK eller LAX så dags med fyra tågavgångar inom loppet av tio minuter. Det var tåg till Göteborg, Stockholm, Köpenhamn och Kalmar – alla metropolerna – i den ordningen och mitt tåg var först. Med på Pressbyrån ihoproddad frukost bestående av en korv med bröd, en toscabulle (eller vad den kan ha kallats) och en stor kaffe var jag redo att ta mig an nästa etapp av färden mot Oslo och vidare Birmingham. SJ skötte sig närmast exemplariskt tidsmässigt och jag kom till Göteborg C strax innan 9. Det gav mig nu tre timmar och en kvart där innan nästa led i resandet, buss mot Oslo. Le Croissant bistod gärna med att sälja på mig en baguette och kaffe och jag kunde få lite ström för laddning av laptop och annat och så fördrev jag då en del av väntetiden där. Tidigare jobbade Caroline hemifrån mina trakter där på Le Croissant och jag brukade titta förbi och säga hej när jag passerade på väg till eller från något i Göteborg, men numera är det inga kända ansikten på stället. Kaffe och baguette gick det dock att få till sig. Efter bil, promenad och tåg väntade alltså sedan buss från Göteborg till Oslo. Jag föredrar tåg framför buss, men just på den sträckan är det utan tvekan buss som gäller. Det är testat och klart. Måndagen bjöd på fint sensommarväder där på västkusten och det var lite häftiga vyer vid den höga bron vid Uddevalla, inte minst vid Svinesundsbron och sedan med närmast spegelblankt vatten vid inåkningen mot Oslo och termometern fram i bussen visade på 17° utanför. Inte illa för mitten på oktober. Efter incheckning på Anker Hostel nära Oslo Sentralstasjon – där det skulle visa sig att jag fick ha åttabäddsrummet helt till mig själv! – gick jag till Radisson Blu Plaza Hotel för att få mig lite Norge-dyr öl med fin utsikt. I baren där jobbar Øyvind, som jag känner sedan en resa till Egypten 2009. Vi har setts några gånger sedan dess i Oslo och det var nu åter ett trevligt återseende. Och samma var det med Roger som anslöt där i skybaren med Oslos häftigaste utsikt. Det var ett bra tag sedan vi träffades och nu skulle jag, han och hans flickvän på Nick Cave på Oslo Spektrum. Och just Oslo Spektrum är faktiskt nästgårds. Till Radisson Blu Plaza i alla fall. Efter en bra konsert med Nick Cave – återkommer i senare blogginlägg till honom – och återbesök i skybaren samt några timmars sömn var det åter alarm satt på 3.33 för att med lite marginal hinna med morgonprocedur med dusch, ihoppackning, utcheckning och promenad till Oslo S i tid till tåg i morse. Efter stor kaffe, mycket god baguette och donut från 7Eleven var jag redo att möta dagen och den inleddes transportmässigt med tåg till Oslo Lufthavn, a.k.a. Gardermoen. Flyg 8.15 därifrån till Stansted, buss till London Victoria Coach Station, ett snabbesök på stampuben Travellers Tavern för en pint Guinness och sedan vidare med buss mot Birmingham vid halv ett. Efter en solig ankomst till Stansted mulnade det upp mycket betänkligt (se mitt förra inlägg) och kanske var det en eftersläng av orkanen eller stormen Ophelia som kom där. Utan blåst. Förstasidan av Metro täcktes av en stor sol och rubriken Red October och tydligen hade det varit lite speciellt ljus över Storbritannien föregående dag. Kanske bidrog det till att det var en snygg röd solnedgång i Oslo igår. (Jag kan inte upprepa mig för mycket så även för den får jag hänvisa till förra blogginlägget). Vägen från min lilla by till Birmingham var lång och i många etapper, men nu var jag snart framme. Mitt första besök i staden var säkert 2013 då jag såg den första av fem konserter med Mott the Hoople – för säkerhets skull såg jag alla fem på turnén – där och delar av staden är hyfsat bekant. Bussresan till Birmingham gick bra och med dubbelsäte hela vägen kunde jag breda ut mig lite. Megabus hade en ny busshållplats sedan senast, men det var lätt att orientera sig. Egentligen borde man kanske ha anlänt med tåg för den nya Grand Central Station är snygg från utsidan åtminstone, men nu blev det alltså med buss. Birmingham har en del häftig arkitektur även utöver Grand Central, men jag såg nu inte så mycket. Enstaka bilder medföljer ändå detta inlägg. Eftersom det var med Megabus hit och National Express härifrån kollade jag upp varifrån de sistnämnda har tänkt avgå med sin buss och med det avklarat hade jag några timmar över innan kvällens konsert. Det var tämligen ljumma vindar som mötte i Birmingham och det har det ju varit hemmavid också de sista dagarna. Det är aningen sent att kalla det brittsommar hemma, men här i Storbritannien kan väl allt sommarbetonat kallas brittsommar? Kaching! Get it? Jag tog nu en Google Maps-ledd promenad till Wetherspoonsbaren The Soloman Cutler för lite mat och Guinness. Det var steak night och därmed lite rabatt på grillat kött. Jag beställde en 14oz Aberdeen Angus rump steak till rimligt antal pund och intog en plats för en sittning med mat och x antal pints Guinness. Och lite bloggskrivande. Och ikväll ska jag få se Starsailor! Det är efterlängtat och blir helt klart bra.