Return to sender

Det här med julkort är väl lite grann på utdöende, men åtminstone än så länge håller jag uppe traditionen med att skicka ”riktiga” sådana och inte bara en hälsning på nätet. Det är lite trevligt ändå. Mina föräldrar skickade alltid julkort när jag var barn och det är väl så man lär sig att göra något även på egen hand. Jag skickade förstås snart egna. Mormor fick förstås, fastrar och en farbror, kusiner och en del andra släktingar. Och så en del klasskompisar och kanske andra. Det tillkom efter hand sedan, folk jag träffat på resor och i samband med konserter och möjligen på andra sätt. Det är väl lite som om man ska bjuda in till något större kalas att det kan vara lite svårt att veta vilka som ska finnas med på listan och en del som man kanske borde ha lagt till har inte blivit tillagda medan andra som man i princip helt tappat kontakten med ändå fått vara med. Med avtagande resande och annat har det väl de senaste åren inte tillkommit många nya jag skickar till. Istället har snarare listan minskats något genom att framför allt en del äldre släktingar gått bort eller att man har tappat kontakten helt med någon och man kanske inte längre hittar någon adress. Hur som helst tycker jag att det är en trevlig tradition att skicka (och i förekommande fall också att få, även om de flesta inte skickar längre). Sedan någon gång på 80-talet är julkorten jag skickar (vare sig folk vill det eller inte) en bild på mig någonstans under det gångna året. Oftast har det varit bild från någonstans i främmande land och allt annat än vintrig eller jullik bild, men något år var det bild mer från hemmaplan och det undantag som bekräftar regeln om att inte vara en vintrig bild var 1997 för då hade jag besökt ishotellet i Jukkasjärvi tidigare det året och då fick det bli en vinterbetonad bild därifrån. Det blir trots allt lite mer personligt med en bild på sig själv när man ändå ska skicka så traditionen med det har bibehållits. Eftersom jag 2020 fastnade i utlandet blev det inget skickat till den julen, men jag ville ändå ha ett julkort från 2020 så i fjol blev det dubbel upplaga när jag skickade. 2022 har det verkligen inte varit mycket resande – inte 2021 heller för den delen, efter att jag kommit hem från min ofrivilliga exil på Kap Verde – så det fanns inte mycket till bilder att välja bland. Jag fick ta den som var minst dålig helt enkelt och för att inte spoila eventuell överraskning för de som ser detta och även får julkort har jag målat över allt utom mig själv på bilden ovan. Liksom avsändare och adress på det som syns. Nu ska jag snart komma till det jag egentligen skulle skriva om, nämligen ett ganska stort mått av irritation. 18 av de jag skickar till (åtminstone i år är det antalet) är i utlandet och jag såg till att posta de julkorten tidigt så att de skulle komma fram i tid. Normalt sett tömmer jag min egen postlåda kanske en gång i veckan eller varannan vecka – det är ändå nästan bara reklam och fakturor som jag ändå känner till och som dras på autogiro – och när jag igår gjorde det hade jag bland det övriga fått några julkort och även fyra av mina egna julkort tillbaka. Det är här irritationen kommer in. När man nu vill skicka och man fixar med att beställa korten, kanske kollar adresser, fixar adressetiketter, köper frimärken, skriver sitt namn på julkorten, sätter på adressetiketter och avsändaretiketter, sätter på frimärke och till utlandet en sådan där liten Prioritairesticker som ska vara med kan man ju tycka att även PostNord kunde sköta sin lilla del av avtalet som man ingått med dem genom att man köper frimärke och lägger på låda. Men så inte. De här julkorten togs till postterminalen i Alvesta, stämplades där 5/12 och lämnade med absolut största säkerhet inte landet och inte ens Småland utan skickades istället direkt till avsändaren, mig alltså. Numera läser väl någon maskin av alla adresser och då måste det ha sorterats att skickas till avsändaradressen istället. Märkligt, men sant. Hade de varit och vänt i – i det här fallet – Tyskland (två), Japan (ett) och Australien (ett) och man inte hittat adressaten hade de kommit tillbaka efter några veckor eller månader och med någon lapp på som förklarade varför det inte levererats. Sådant har hänt. Nu kom de som vilket annat brev som helst, bara tillbaka till den som skickat och med ett GOD JUL! från PostNords terminal i Alvesta. Tack för det… Nej, de här julkorten kom nog per omgående till min postlåda, bara det att jag inte tog in posten och såg dem förrän igår och då tio dagar efter att de stämplats. Jag ringde till PostNord och berättade och frågade och det enda svar jag fick var att jag fick skicka dem igen, med nytt frimärke. Jag känner att när det här årets julkortsskickande redan kostat mig drygt 2 300 kr med framför allt dyrt porto ville jag nu inte köpa ytterligare en omgång frimärken för att skicka en andra gång och kanske ändå få tillbaka korten igen på samma sätt. Och dessutom skulle jag inte få iväg dem i tid till att komma fram till jul så själva syftet med julkorten hade ju lite grann försvunnit. Nej, om jag upprätthåller traditionen till nästa jul skickar jag väl de här tillsammans med nya kort i ett lite större kuvert. Det blir ju lite knixigt att göra så, annars kunde jag förstås fara jorden runt och leverera dem personligen så jag visste att de kom fram. PostNord kan man i alla fall uppenbarligen inte lita på. Fyra av 18 kort tillbaka till mig direkt. Det är ju ett ganska dåligt procentuellt resultat och 4 x 26 kr i porto uppenbarligen kastade i sjön. I förrgår postade jag de kort som ska till svenska adressater. De ska väl också till Alvesta först och det får väl visa sig hur många av dem som kommer tillbaka till mig istället för dit de ska. Jag hoppas inget, men efter det här debaclet känns det ju fullt möjligt. Alla de fyra vars julkort nu återförts till avsändaren har jag på Facebook/Messenger så det blev att jag nu tog bild (enligt ovan) och skickade med ett förklarande meddelande till dem alla. Det får bli så. De hade inte fått korten innan jul som det nu blev och kanske inte ens innan nyår. Det får bli nytt försök nästa år om jag inte tröttnat. Det är ju trots allt trevligt med traditioner och det känns fint att ägna de man i olika grad känner en tanke när man klistrar på adressetikett och stoppar ner sitt kort i kuvertet. Det är ju bara det att de skulle komma fram också. Just när jag skrev detta det sista såg jag PostNords blåa skåpbil köra förbi uppåt, ungefär 20 över tre på eftermiddagen. Har jag nu en ny hög med egna julkort i lådan, av de jag postade i onsdags? Jag tänker inte gå ut i åtta minusgrader bara för att kolla det. Det får vara till när jag ändå måste lämna huset någon gång i nästa vecka.