Resan når sitt slut

Igår åkte stora delar av rosabussgruppen hem och vid det här laget torde nog alla vara hemma. Det blev åtta veckor tillsammans för de flesta av oss och vi var (inklusive personal) 47 st som gick i mål i Rio. Några åkte hem från Cuzco i Peru och andra tillkom där. Ytterligare några har åkt kortare sträckor, men de flesta av oss har åkt alla de 819 mil det visade sig bli från Quito i Ecuador till Rio de Janeiro i Brasilien. Men nu var det alltså slut. För de flesta. Fyra resenärer åker vidare med nästa rosabussresa och det gör även personal. Och någon chaufför kör tillbaka samma väg som nu med annan grupp. En från gruppen flög idag till Galapagos – en del av de som nu åkt hem var där innan bussresan började i Quito – och jag klamrar mig också kvar lite till på den här kontinenten innan det bär hem. Själva bussdelen är dock över för mig och det är bara att konstatera att det har varit en rolig resa med en bra grupp. Som oftast på bussarna har det varit ett åldersspann på från 20+ till 70+ och det är bra att det är en mix av åldrar. Det har emellanåt varit lite strapatsrikt med lite snurrande efter tillåtna vägar över en bergskam i Brasilien, lång vistelse på hög höjd och under mest hela resan rena sjuklägret. De allra flesta – om inte alla – har drabbats av magsjuka, jobbiga förkylningar, höjdsjuka och annat. Något av det i alla fall. Ett antal sjukhusbesök har avverkats och Santi blev hundbiten på en bensinmack, något som medförde ett antal rabiessprutor i olika länder. Åkommor i ben och en nästintill lunginflammation, en kort avtuppning och inläggning med syrgas har förekommit också. Ett tag var den vanligaste hälsningsfrasen “Hur är det idag?” eller “Är det bättre?” eller något i den stilen. Det mesta av det rättade väl ändå till sig efter framkomst till Rio, tror jag, men det frestar på att resa. Det har varit spännande resmål som saltöknen i Bolivia och Machu Picchu i Peru, Iguazúfallen och till sist Rio och det har varit långa resdagar som understundom lättats upp med konsumtion av rom och sydamerikanskt bubbel. Sega dagar på campingar kan också lättas upp på det sättet. (Obs! Alkoholfria alternativ finns också). Och så finns det ju glass. Och god mat under kördagar eller stillastående dagar. Kalle har varit reseledare och tillsammans med Santiago – som snabbt blev Santi – har de två bildat ett dream team både med att ordna med god mat och att leda resan. Santis spanskakunskaper har kommit väl till pass vid många tillfällen. All heder till dem liksom till chaufförerna Gunnar och Per och Simon. Den sistnämnde testade nu för första gången på att ratta rosa bussar och han sitter nog snart bakom en sådan ratt igen. All heder åt medpassagerarna också. Det är inte helt friktionsfritt att åka ihop på så liten yta som två bussar under så lång tid, men vi har tagit oss igenom det utan större konfrontationer även om en del vill ha musik av och en del på, en del vill ha öppna fönster och andra inte, somliga kanske inte uppskattar kexsmulor på madrasserna och isbitskrig ombord o.s.v. Och nedtrillande saker från hyllorna, droppande vatten-, vin- och romflaskor. Et cetera. Vi har alla tagit det onda med det goda, både sånt och nämnda magåkommor och förkylningar liksom ett ibland inte helt perfekt väder. Moln och dimma höll på att spoliera besöket vid Machu Picchu helt och regn besök vid Iguazúfallen, men vi har alltså tagit oss igenom det hela – i vått och torrt. Det har varit ont om tid till att skriva och ofta dåligt wifi så det har inte blivit mycket bloggat. Jag återkommer dock i efterhand med åtminstone några ytterligare inlägg om resan. Och då med en del bilder också. Nu får det räcka med det av Tord lånade gruppfotot från sista bussdagen. Passar på att tacka de medresenärer som läser detta. It’s been a pleasure travelling with you.