Pretty Belinda

Det blev närmast osunt många konserter i oktober för mig och bland dem inte minst hela 21 st i Storbritannien. Och minns jag inte helt galet började det med att jag ganska tidigt köpte biljett till att se Belinda Carlisle. Den biljetten försäkrade jag mig om redan i början av mars och övriga nio konserter på första rundan i oktober får snarast ses som bonus. Jag var på någon 80-talsgala i Oslo förra våren och då var Belinda Carlisle med och liksom övriga gjorde hon ett fåtal låtar under en kväll med högt tempo och snabba byten mellan artisterna, men jag ville ju se mer.  Det har de senaste åren lyckats att beta av en hel del artister jag länge velat se, men tidigare inte fått med mig live. Exempel är Peter Gabriel, Neil Diamond, Sinéad O'Connor, Cat Stevens/Yusuf, Melissa Etheridge, Sheryl Crow och John Mellencamp - för att nämna några. Belinda Carlisle var ytterligare en sådan artist. Hon hade en del riktigt bra låtar solo under senare delen av 80-talet efter att tidigare varit med i The Go-Go's och det är klart jag ville se henne. Det är inte alla artister som har det, men Belinda hade utöver att hon sjöng bra även utseendet med sig. Vi var sannolikt oräkneliga killar som tyckte det. När jag nu fick se en hel konsert med henne på Liverpool Olympia kunde jag konstatera att hon fortfarande sjunger bra och att hon fortfarande ser bra ut vid 59 års ålder. Men nog kan man ana att det väl förekommit en del skönhetsoperationer längs vägen. Bra konsert var det och låtar som I get weak och Heaven is a place on earth var förstås självskrivna.  Det fanns i min barndom en tjej i släkten som också hette Belinda och kanske träffades vi bara en enda gång då, men det är en sådan där historia som berättats om och om igen genom åren. Som liten knatte på inte många år tyckte jag tydligen att Belinda var lite jobbig och min mamma berättade återkommande gånger hur jag frustrerat sagt "Kör undan henne!". Det var väl lite tröttande att höra det där om och om igen genom åren, men när nu inte längre föräldrarna finns kvar känns alla såna där små minnesbilder av sådant som sagts eller gjorts värdefulla. Minnena bleknar bort och då är det fint att påminnas om små saker från dem, även om det som i det här fallet väl närmast kändes pinsamt när det återberättades i tid och otid.  Det är nu några veckor sedan jag såg Belinda Carlisle i Liverpool, men tänkt blogginlägg har trillat bort när annat pockat på uppmärksamhet att skriva om. Detta dröjsmål kompenseras dock i form av desto fler bilder.