People who died

Igår var det ett år sedan Tom Petty gick ur tiden endast 66 år gammal och av en slump var t-shirten jag köpte efter hans konsert i Hyde Park i London förra sommaren med i tvätten igår och nu hänger den på galge på tork i garderoben. Jag var glad över att jag tog mig till London och såg hans enda konsert i Europa i fjol och det var som jag känner förra årets bästa konsert, till och med bättre än de jag såg med Springsteen i Australien tidigt på året. Det var efterlängtat att få se Petty och the Heartbreakers live igen och lika glad som jag var över att se honom i London i juli, lika ledsen var jag när jag hörde om hans plötsliga bortgång knappt tre månader senare. Jag var i England även då och jag var på väg ut från en konsert med Suzanne Vega i Oxford när jag nåddes av nyheten. Det var lite svårt att ta in när det var så kort tid efter den där konserten i Hyde Park. Hur kunde han plötsligt vara död? Vissa artister minns man var man var när man hörde om deras frånfällen. Det var en chock att från TV:n i Santa Maria på Kap Verde i januari 2016 ta del av nyheten att David Bowie gått bort och det är helt klart den artist som tagit mig mest att han försvann. Även han dog ju alldeles för tidigt. Det var verkligen ett trist år där med många artister som dog och det började redan med Lemmy i Motörhead vid jultid innan årsskiftet. Och så Bowie då och sedan strax Glenn Frey i Eagles och flera andra det året. Liksom när familj och anhöriga går bort lämnas det ett tomrum när artister gör det och det känner jag extra mycket med David Bowie och Tom Petty. De var förstås "bara" vanliga människor, men med sina låtar och artistskap har de tillfört så mycket. När Elvis Presley dog 1977 var jag ännu barn, men jag minns hur jag hörde nyheten på radio på morgonen efter att min pappa och jag kommit hem från att ha vittjat kräftredskap i sjön. Och när nyheten om Michael Jacksons död kom stod jag i kö till baren på Peace & Love i Borlänge medan Thåström larmade på uppe på scenen rakt ut från baren. Då var det någon i kön som sade ”Michael Jackson är död” och jag tänkte att vad var det för en idiot som slungar ur sig saker bara sådär. Ingen trodde väl honom, men som bevisföring visade han upp sin mobil där han fått någon slags nyhetsflash om det oväntade. Varken Elvis eller Michael Jackson kan jag säga att jag hade något förhållande till på det sättet som med Petty och Bowie så de tråkiga nyheterna blev mest sådana utan att göra något större intryck än så. Michael Jackson såg jag visserligen live en gång, men han var aldrig någon favorit, och Elvis hade jag förstått var stor som artist, men jag hade alltså inte heller där något egentligt förhållande till honom och det han gjort vid min då unga ålder. Men självklart var det tråkiga nyheter både med Elvis och Michael Jackson och jag minns att resten av festivalen 2009 färgades en del av det att Michael Jackson dött vid blott 50 års ålder samtidigt som den pågick. 50... Och Elvis blev bara 42. När nyheterna om mordet på John Lennon och om Kurt Cobains självmord kom minns jag inte exakt var jag var, men i Lennons fall torde det ändå ha varit vid frukostbordet innan jag skulle till skolan, på morgonen efter att det skett i New York. Det var också bara någon dag efter min första konsert någonsin, med Ulf Lundell i Växjö. Det var förstås chockerande nyheter i båda fallen, men även om Lennon då 1980 efter Beatlestiden och tidigare egna plattor åter var aktuell med ny skiva hade jag inte det där riktiga förhållandet till honom heller och det var samma med Cobain. I efterhand är dock konserten med Nirvana vid Sjöhistoriska i Stockholm inte alltför långt innan Kurt Cobains tragiska självmord den konsert jag mest grämer mig över att jag inte var på, men jag hade då ännu inte riktigt upptäckt Nirvana så det kändes som ett för stort projekt att köra de ca 50 milen till Stockholm för bara en konsert även om jag onekligen gillade Smells like teen spirit. Artister man i olika grad lyssnat på eller åtminstone hört faller förstås ifrån hela tiden. Det är tidens gång. Och nu senast var det Kim Larsen i söndags och Charles Aznavour i måndags. Ingen av dem har jag heller det där riktiga ”förhållandet” till (även om jag sett Kim Larsen live en gång) så i de fallen blir det också bara ännu en tråkig nyhet. Charles Aznavour har jag nog inte ägnat mången tanke, men för kanske ett par år sedan hörde jag av en vän från en resa att han sett honom på konsert någonstans i möjligen Paris. Aznavour var då 91 eller 92 och anmärkningsvärt nog turnerade han in i det sista, fortfarande till alldeles tätt inpå att han alltså avled i förrgår vid 94 års ålder. Sist men inte minns måste jag nämna Leonard Cohen också. Han uppnådde 82 år innan det var slut för honom och han fick därmed vara med hyggligt länge, men han liksom flera andra lämnar han ett stort tomrum efter sig. Hans röst och hans konserter glömmer man inte i första taget. När han steg ut på scenen vid Galärvarvet i Stockholm 1988 och från första ögonblicket höll publiken i sin hand med sin stora karisma. Det var stort. Ett starkt minne. Ett råd bara slutligen. Om man tycker om konserter och har någon artist man gärna vill se, tveka inte utan köp biljett och se den artisten om möjlighet finns. Förr eller senare är det för sent. Skivorna finns alltid kvar, men att se en artist live tillför en hel del vill jag mena.