Party for everybody

Att gå på konsert i England kan vara lite annorlunda mot i Sverige. Det är lite som att gå på bio i Indien. Eller kanske snarare brittiska parlamentet vs svenska Riksdagen. Att gå på en konsert i exempelvis Växjö konserthus mitt i veckan är lite väl mycket Roy Anderssonskt "Det är ju en dag i morgon också" medan man i England går all in. Det hänger väl förstås en del på vad för konsert det är, men är det som igår kväll Bananarama med hög nostalgifaktor för många är det fullt ställ. Det är mycket folk på barerna och pubarna i närheten innan konserten i Newcastle City Hall och knökfullt i baren någon trappa ner på konsertstället. För någon blir det en med råge missad formtopp. Kvinnan i brun skinnjacka till vänster om mig hade nog den redan under den tredje gin & tonicen långt innan konserten och sista timmen sitter hon mest och slumrar.  De flesta har dock prickat in formkurvan bättre. En tant - får jag nog säga - med grått hår i mittensektionen dansar oavbrutet med de rätta rörelserna och hon ser mer ut att vara på ett långt aerobicspass. (Det lilla jag nu vet om såna). Längst fram står två medelålders män i fångdräkter inklusive mössa och den mest korpulente av de två tycks hela tiden komma från baren med nya muggar öl. Jag ser honom aldrig gå bakåt, bara hela tiden komma från det hållet. En annan man - också längst fram - vecklar upp en banderoll med texten att han älskat alla tre i Bananarama sedan 1981. I sista extranumret tar sig en kvinna ur publiken iförd heltäckande banandräkt upp på scenen och får nästan stanna, men leds sedan milt ner av vakterna. Jag befarade att det skulle vara lika strikt med att fota och filma som senast jag var i Newcastle City Hall, på The Australian Pink Floyd Show för5-6 veckor sedan, men den här kvällen var det helt fritt och ingen kraschade på så vis partyt.  Det mobilfilmas och -fotas ohämmat till höger och vänster. Ja, inte så mycket närmast till vänster då... hon sover ju. Men i övrigt.  Bananarama-trion gör sitt bästa för att hålla feststämningen igång. Fotbollsramsan Na na hey hey kiss him goodbye avslutar huvudsetet och följs sedan av It ain't what you do (it's the way that you do it) som första extranummer. Det är efter det den mänskliga bananen gör sitt halvt lyckade försök att äntra scenen medan det väl egentligen borde ha varit de fångklädda som skulle vara där eftersom det nu är den klädseln som gäller på videon som rullar bakom Bananarama. 95 % av publiken stod trots sittplatser upp genom hela konserten, både på parkett och läktaren, och stämningen var hög. En helt vanlig onsdagskväll i Newcastle upon Tyne.