Paparazzi

Kronprinsessan Victoria fyllde ju 40 i förrgår och det är ända sedan sent 70-tal som det den dagen firats Victoriadagen i Borgholm, nära kungafamiljens sommarviste Solliden. När hon fyllde hälften så mycket som nu 1997 var jag där vid firandet på idrottsplatsen och tittade, men det var mer för att jag på behörigt avstånd var lite förtjust i den charmiga Jenny Berggren i Ace of Base och att de skulle spela där. Mer det än firandet, men det är alltid trevligt att vara med där det händer när det händer också. När jag igår såg Håkan Hellström i Borgholms slottsruin kändes det inte som helt omöjligt att Victoria och Daniel skulle komma dit. Daniel gjorde det, men inte frun. Någon måste förstås ta hand om barnen. Daniel vinkade glatt när publikens blickar vändes upp mot öppningen där han stod och jag smög iväg en bild eller två. När jag var på den där Victoriadagen 1997 minns jag att jag såg Elisabeth Tarras-Wahlberg, som än idag är den man mest förknippar med hovets kontakter utåt. Jag såg hur hon på ett mycket ledigt sätt rörde sig bland fotografer och journalister som var samlade där i Borgholm. På ett tåg många år senare träffade jag Tarras och jag visste att hon då efter många år vid hovet jobbat som rådgivare i något arabland. Själv var jag just på väg till Stockholm för att från Arlanda flyga till Oman och jag frågade om hon kände till Oman i någon mån. Jodå, jag har för mig att hon hade varit i Salalah dit jag skulle. Jag måste säga att Tarras ger ett mycket gott intryck när man ser henne på TV och det befästes när jag där helt kort träffade henne. Det är säkert jobbigt att ständigt vara igenkänd och påpassad av fotografer, vare sig det är professionella såna eller vanligt folk med mobil eller kamera. Ordet paparazzi fick onekligen en än mer negativ klang än tidigare en och en halv månad senare den sommaren 1997 när prinsessan Diana omkom i en trafikolycka där chauffören hon åkte med i hög fart försökte ta sig undan från jagande paparazzis på motorcyklar (tror jag det var). Var skuldbördan hamnade till slut minns jag inte, men hetsjakten på bilder på kändisar fick utstå mycket kritik efter det som hände där i Paris den där kvällen. Jag minns att jag hörde den chockerande nyheten på radio i bilen när jag körde från Uråsafestivalen. Vissa saker minns man var man var när man fick höra talas om dem. Utöver att det kanske blev någon bild på långt håll, tagen med höjda armar, när just prinsessan Diana och prins Charles var vid Operahuset i Sydney i samband med nationaldagsfirandet 1988 – och det kan väl knappast vara att betrakta som paparazzifoto heller – kan jag inte påstå att jag är någon paparazzi. Eller paparazzo heter det väl i singular om man ska vara petig. Med ett undantag då. Jag får här komma ut ur garderoben som högst tillfällig paparazzo vid ett tillfälle där just kronprinsessan Victoria och blivande prins Daniel var involverade. Det var på Cirkus i Stockholm 2009 och jag stod på golvet för att se en konsert med Thåström. Jag tror att vi alla som var där blev förvånade när Vickan och Daniel plötsligt dök upp i en av sidologerna. Fler än jag tog bilder och efter konserten kände jag att det kanske var ett litet scoop eftersom jag inte sett några pressfotografer i lokalen. Jag tyckte att det var en kul grej att blivande regenten Victoria och hennes ganska nyblivne pojkvän gick och såg Thåström, som väl ändå får anses vara lite av gammal punkare, och minns jag rätt var detta nog också nästan första gången man såg dem ute på något evenemang tillsammans. Med det i åtanke kontaktade jag efter konserten Expressen och jag kunde märka ett visst intresse för bilden jag tagit. (Det var bara en som var något att ha och även den var dålig egentligen). Jag skulle med ett tåg till Uppsala och det var bud på att det skulle skickas en taxibil för att hämta minneskortet. Det var väl lite tidspressat om det skulle hinna med i tryck. Jag räknade inte med någon större ersättning för bilden, men tyckte alltså att det var lite speciellt att paret varit på just Thåström och kände att det hade varit kul att få ut bilden till tidningsläsare. Det blev ingen taxitransport för minneskortet utan att jag som tänkt åkte tåget till Uppsala och där hos en kompis kunde jag ladda upp bilden och skicka den i mail till tidningen. Det här var innan jag började ha laptop med mig själv. Konserten var på lördagen och det var nog först på måndagen som jag sedan på jobbet blev uppringd av Johan T Lindwall, Expressens hovbevakare. Jag visste ju vem han var eftersom han förekommit lite varstans i media och jag visste dessutom att han var son till den lite smått kände vetlandaprästen Bengt Lindwall. Jag hade väl inte så mycket info att komma med, men intresse fanns i alla fall och någon dag senare var min gryniga bild med i litet format i Expressen och jag fick väl några hundralappar för den i alla fall. En mycket kort karriär som paparazzifotograf var därmed till ända. Några mer såna ambitioner har jag inte haft, men jag kunde inte låta bli att ta en bild när jag för några år sedan såg Glenn Hysén sitta på en bänk och vänta på en spårvagn i Göteborg. Det fick ju bli ett Facebookinlägg med ”Glenn Hysén fick sitta på bänken idag” som text till bilden, allt för att roa mina Facebookvänner. Jag har dessutom jättefina bilder på Stefan Edberg och hans Annette när de gifte sig i Växjö domkyrka. Jag var på väg till stationen för att åka på en veckas charter och just då dök det fina paret upp utanför kyrkan för fotografering. Det var 1992 och innan digitalkamerornas tid så jag orkar inte skaka fram något bildbevis här. Edbergs fru var ju som de flesta känner till tidigare tillsammans med den andre småländske tennisgiganten Mats Wilander och på den tiden jobbade Annette på pizzerian Lanterna i Växjö. Hon var verkligen oemotståndligt vacker och det var inte utan att det blev någon pizza just där bara för att bli serverad av henne. Utöver detta inga mer paparazzibekännelser. Glenn Hysén fick sitta på bänken idag.