Otium

Idag fyller bloggen Otium – Kjell M Olsson fem år. Det borde ju firas på något sätt, men jag har varken bubbel eller tårta till hands i huset. Nåja, det får tas igen en annan gång. Det har inte varit så aktivt med bloggskrivande på sistone och det har väl hela tiden gått upp och ner med intresset och ambitionen med det hela. Jag visste nog inte riktigt från början vad det skulle bli av bloggen och vad jag skulle skriva om. Det har fallit sig efter hand vad det råkat bli och eftersom bloggen heter som den heter har det väl i huvudsak kretsat kring det jag företagit mig eller mina tankar om saker och ting. Det är nog i samma läge nu som då när jag började den 9 juni 2017. Det får bli vad det blir. Det där datumet den 9 juni 2017 var också det första efter att jag slutat på mitt jobb som jag haft sedan sju år tillbaka. Det fanns en tanke med det, att skulle jag börja blogga någon gång fick det bli med avstamp i denna min första dag av frihet eller vad man ska kalla det. Och namnet på bloggen var också utifrån det genomtänkt. Jag har länge tyckt om ordet otium och har tyckt att det låtit vackert med det att ”njuta livets otium” eller ”njuta sitt otium” som det kanske egentligen heter medan jag har fått för mig att det heter ”livets”. Det går nog bra med både och. Jag får ta Wikipedia till hjälp här och där skrivs följande om ordet: ”Romarna uppfattade arbete som ett nödvändigt ont, och begreppet otium stod för all sorts frihet från plikter och uppbundenhet; ett idealtillstånd som möjliggjorde bildning, konstnärskap och njutning – alla sysselsättningar utan materiell vinning som mål.” Det var lite så jag också tänkte mig det här med den frihet det gav att inte längre ha något fast jobb att gå till och jag tänkte någon gång att det kanske skulle bli att nästan hela bloggen skulle handla om det, att jag skulle analysera det hit och dit. Så har det inte blivit och jag vet inte ens om jag tagit upp det. Hur som helst var det inte ett ogenomtänkt beslut att jag sade upp mig från mitt jobb. Eftersom jag inte gjort mycket av det de här senaste åren kanske det inte verkar så, men förut har jag faktiskt jobbat mycket. Jag har ofta haft något extrajobb parallellt med ordinarie och periodvis till och med tre jobb parallellt. Det blir naturligtvis för mycket i längden och all tid ägnas åt att jobba och ta sig dit och därifrån. Inte mycket till liv. De sista åren hade det väl ändå bara varit ett heltidsjobb, inget extra, och såtillvida lite mer måttligt, men jag kände ändå att jag liksom var färdigjobbad – åtminstone för ett tag. Jag hade provat på den längre friheten/ledigheten tidigare för jag tog ett friår när den möjligheten gavs på 00-talet och jag hade sedan en sju månader lång tjänstledighet 2014-2015. Det är inte säkert att man beviljas sådan, men jag hade varit anställd i några år på samma ställe och med en 50-årsdag på gång under den sökta perioden blev det ändå den gången det, beviljat alltså. Jag kunde göra de resor jag hade inplanerade och ha min tjänst att gå tillbaka till. Och den där 50-årsdagen kunde genomlevas/firas i varm omgivning i utriket. Det kan ju tyckas som ett långt firande som varar i sju månader, men det var som sagt en del annat också. Tids- eller åldersfaktorn var också en del i mitt beslut att avsluta min anställning då i juni 2017. Jag kände att jag fortfarande hade en del resor kvar som jag ville göra och åtminstone sammantaget var det något som inte kunde genomföras genom att bara använda de stackars semesterveckorna man föräras under ett år. Jag sökte tjänstledighet igen, men eftersom jag alltså haft det så sent som 2-3 år tidigare var det inte aktuellt med att det skulle beviljas. Det trodde jag inte heller och när det nu inte gick tvekade jag inte på att det fick bli ett uppbrott från arbetslivet, på obestämd tid. Det var det där med tids-/åldersfaktorn. Man blir ju inte yngre och ska man hinna med att göra åtminstone en del av det man vill kan man inte bara skjuta allt på framtiden. Man vet verkligen ingenting om sin framtid för vad som helst kan hända. Man kan bli allvarligt sjuk och kanske till och med handikappad, man kan råka ut för någon olycka som gör att man inte har möjlighet att göra det man vill. Och man kan ju de facto också dö. Eller om inte något av det där riktigt eländiga händer kan man kanske helt enkelt tappa intresset för att göra saker och då blir de ju inte gjorda även om man kan. Många ser fram emot sin pensionering och tänker att DÅ ska de minsann göra det och det och resa till det och det stället, men det är inte alla förunnat att det verkligen blir som tänkt. Jag jobbade sommaren 1995 på fängelset i Växjö och de flesta av de andra som jobbade där hade gjort det i väldigt många år. Det var flera som gick i pension (kanske redan försenad) när den sista ”tjyven” checkat ut och fängelset den sensommaren bommade igen. Till min förvåning eller kanske snarare förfäran kunde jag se att tre av de jag i olika grad jobbat tillsammans med den där sommaren fanns representerade i dödsannonser bara några månader eller så efter att deras arbetsplats stängt och de gått hem. Det var nog inte i något fall så att säga självvalt utan helt enkelt att sjukdomar stötte till och så var liven till ända alldeles för tidigt, just som de till slut skulle kunna luta sig tillbaka och njuta av sin frihet/ledighet. Det manar till eftertanke. Man ska inte skjuta upp allt till morgondagen, till framtiden, pensioneringen. Så tänker jag i alla fall och med en hel del inplanerat under tiden från och med det där datumet den 9 juni 2017 var det med en stor känsla av frihet jag tog mig an mitt nya, fria liv. Mitt första blogginlägg döpte jag till Join the joyride och det var också genomtänkt. Jag tänkte att jag skulle döpa alla mina blogginlägg till låttitlar från mer eller mindre kända låtar eller i förekommande fall textrader från låtar som nog de flesta kanske hört. Textraden ”Join the joyride” från Roxettes låt Joyride kändes därför lämplig i det här fallet. Jag visste som sagt nog inte mycket om vad det skulle bli att jag skrev om på bloggen, men jag visste att jag hade en hel del skojsigheter inbokade, konserter och resor, och jag tänkte att det nog skulle kretsa en del kring det. Därför då uppmaningen/inbjudan till mina eventuella läsare att haka på, join the joyride. Jag hade en nyköpt bil till mitt förfogande för en del av det jag skulle göra och det första jag gjorde den där min första dag i frihet var att köra till Århus i Danmark för att gå på festivalen NorthSide där. Det var om jag minns rätt en festival som pågick i tre dagar och ett av huvudnamnen var Radiohead. Festivalen blev en synnerligen regnblöt tillställning stora delar av tiden, men det var ändå ett litet smakprov av vad jag kunde göra med min nyvunna frihet. Och jag kunde stanna ute hur länge jag ville för jag hade inget daytime job som väntade på mig. Det blev en liten sväng ner till Tyskland också på den trippen – för inköp av diverse varor i vad som i huvudsak var i flytande form – och efter det vändes väl kosan hemåt. Och bloggandet hade lite trevande kommit i gång. Det har blivit totalt 763 blogginlägg under de här fem åren, 764 detta inräknat, och det har väl varit av lite blandad kvalitet och karaktär. Det har från och till varit en hel del resande under de här åren, åtminstone fram till en viss pandemi kom i vägen, och en hel del konserter har det varit också. Jag har skrivit en del om resorna, en del om konserterna, en del om nyheter eller sporthändelser och en del om något kanske väldigt vardagligt. En del minnen från förr har det väl också blivit och jag har försökt blanda och ge, försökt få det lite varierat. Jag är medveten om att ni som läser inte är så väldigt många, men jag har skrivit på ändå och tanken är väl att bloggen ska få finnas kvar ett tag till. De gamla inläggen ligger där att hitta i Arkiv om någon vill botanisera bland dem och tanken är att jag ska försöka skriva lite ytterligare. I vilken omfattning det blir får liksom visa sig. Det får bli vad det blir. Det är lite tidsödande att skriva och jag ska också känna att jag VILL göra det om jag ska. Det blir därför ingen riktigt aktiv blogg med inlägg varje dag eller ens varje vecka. Hur har det då gått med det där att leva sitt/mitt/livets otium då? Jodå, tack för frågan. Det var ju som sagt en hel del inplanerat åtminstone det första året eller så. Det blev till att börja med en konserttät sommar och höst då 2017, med konserttripper till Tyskland, Holland och England utöver allt i Sverige och mer närliggande länder. Det blev även en kombinerad konserttripp med bil för att se Rolling Stones i Österrike och att se en del av sevärdheter i Polen och fler länder. En skrivarkurs på Mallorca hade jag också inbokad i november och efter det bar det av till Sydamerika. Gruppresa med Rosa Bussarna och sedan på egen hand till Peru och på karnevalen i Rio, något som jag länge velat vara med om en gång. Ny resa med Rosa Bussarna sommaren 2018 sedan, nu i Östeuropa, och stora delar av den följande vintern var jag på Kap Verde innan jag flög till Australien, Nya Zeeland och Vanuatu. Efter det sedan ny resa, till USA, på våren 2019. Även det en resa som var lite som jag tänkt länge, till en del av städer man förknippar med musik inte minst. Några saker avbockade på oskriven bucket list. En hel del konserter var det också under de där åren. Jag hade ju inget som hindrade mig, i form av arbetstider i alla fall, så jag kunde planera fritt. När säsongen för det kom i gång åkte jag ner till min lägenhet på Kap Verde hösten 2019 och det var sedan täta turer dit. Det var oftast inte många dagar hemma i kalla Sverige den vintern, mellan vändorna ner till det avsevärt skönare klimatet där nere. Och så fastnade jag då där nere när pandemin slog till i mars 2020. Jag hade sista gången flugit ner i slutet av januari och för en gångs skull hoppat av charterflyget hem. Min avsikt var att stanna på Kap Verde i ungefär två månader och också avvika till ett annat örike, São Tomé och Príncipe, inom ramen för det. Så blev det, men det blev som det blev med att kunna ta sig hem med de bokade flygen i slutet av mars och istället blev jag fast/kvar på Kap Verde ända fram till början på juni 2021. Tidigt in på dygnet den 7 juni då lättade flyget från ön Sal och det tog mig till Lissabon för att sedan därifrån fortsätta med annat flyg hem till Sverige. Sedan i förrgår ett år tillbaka trampar jag åter svensk mark och igår kväll var det år sedan jag kom tillbaka till mitt hem. En otippat lång utlandsvistelse blev det. Men… sammantaget får jag väl säga att de här första åren post arbete så att säga varit ganska mycket av att jag kunnat göra det jag vill. Jag har väl åtminstone till viss del njutit det där med mitt otium. Det här sista året kan man dock ganska mycket bortse från. Det har varit ett år då jag inte gjort mycket. Ett ytterst litet fåtal konserter har det blivit och det har även varit mycket sparsamt med resande. Pandemin har satt sina begränsningar på olika sätt, liksom ekonomin. Det hör till sakens natur att om det inte flyter in några pengar alls eller väldigt lite blir det svårare att förverkliga sina drömmar om att göra saker. Såtillvida har det väl gått i stå en hel del med själva det där otiumnjutandet. Redan när jag kom hem från Kap Verde då för ett år sedan tyckte jag också att jag slogs av hur dyrt allting blivit. Och det var bara en försmak. Sedan dess har det mesta blivit väldigt mycket dyrare. Elpriset har skenat och det har haft sina konsekvenser, bensinpriset har också skenat och det gör att man drar sig för att köra om det inte är alldeles nödvändigt, matpriserna har även de gått upp och det har överhuvudtaget blivit kostsamt att leva. Och med pandemin har onekligen livet blivit lite tråkigare. Otiumnjutandet har fått ligga för fäfot så att säga. Nu kan jag ju inte avsluta det här inlägget med en sådan nedåtkurva. Det gäller att se framtiden an och nu till att börja med hoppas på en fin sommar och en del upplevelser under den. Det känns som att jag kommit ifrån det här med att gå på konserter och att resa alldeles, men jag hoppas att jag kommer in i det igen. En sommarturné med Ulf Lundell väntar och inför nästa sommar är biljetter till Bruce Springsteen köpta. De konserter med Håkan Hellström på Ullevi som jag skulle sett 2020 finns också med i planeringen framåt. Den gamla kroppen – som sagt blir man ju inte yngre – känns emellanåt sliten i inte minst rygg och knän och framtiden får utvisa hur bra det kommer att gå att stå i timmar i sträck på konserter, men jag hoppas på det bästa. Det ska bli kul att återse en del vänner och bekanta jag inte sett sedan 2019, före pandemin och Kap Verde och allt, och det känns bra att det äntligen är sommar. Jag tänkte, med tanke på det jag skrivit om att inte skjuta upp allt man vill göra till något långt fram i fjärran och att kanske försöka leva en del i nuet och njuta av det man kan, avsluta med att citera en vän som för ett tag sedan på Facebook skrev fint om sin just bortgångne far. (Jag nämner inte något namn, men läser du detta vet du vem jag menar, och jag hoppas att det är OK att jag citerar dina kloka ord här). Det fint skrivna om pappan avslutades med några tänkvärda ord och de får också bli de sista i det här inlägget: ”Gör nåt bra av din stund på jorden. Kan vi vara överens om det?”