Oh Suzi

Hand upp den som kommer ihåg den serietidningsstora musiktidningen Tiffany! Den fanns ett tag i början/mitten av 70-talet och det var väl inte så mycket redaktionellt material precis och inga landvinnande intervjuer, men där fanns bilder och det senaste om den musik som var i ropet. Det var mycket glamrock i de där numren veckopengen investerades. Det var Sweet och det torde ha varit ABBA då runt Waterloo och det var säkert Gary Glitter och Slade och T Rex och David Cassidy. Och det var Suzi Quatro. När hon slog igenom med Can the can och framför allt 48 crash var hon runt 23 och jag hade precis börjat upptäcka hur mycket bra musik det fanns och på bilderna var Suzi Quatro det snyggaste och häftigaste man kunde tänka sig. Wow! Oh Suzi! Liksom. Långt innan Secret Service gjorde låten. Suzi Quatro hade en del bra låtar och det var låtskrivarduon Nicky Chinn och Mike Chapman som skrev de bästa låtarna - när ska de få sitt Polarpris (jag bara undrar)? - liksom de gjorde till Sweet och Smokie. Det var nog lite tyst runt Suzi ett tag, men så kom duetten Stumblin' in med Chris Norman och Mama's boy och She's in love with you. Hits. Bra låtar. Men tyst igen sedan. Till min glädje fick jag dock nys om att hon skulle ha konsert i Lillehammer under OS 1994 när jag var där. Det var hon och Katrina and the Waves i ett uppvärmt tält medan minusgraderna utanför var närmast outhärdliga. 20 år sent att se henne. Men ändå. Det var Suzi Quatro.  Det skulle ta ytterligare 23 år innan jag såg henne igen! Och då i operahuset i Sydney i februari i år. Först som förband till sig själv i en konstellation med Andy Scott från Sweet och Mike Powell från Slade - en slags supergrupp - och sedan under eget namn. Vid 66 års ålder var Suzi Quatro still going strong och gillade det hon gjorde. Och så nu igen, nu 67 fyllda, ny chans att se henne i Cardiff i Wales. Och hon lämnar ingen besviken.  Legends Live hette konsertpaketet jag såg igår kväll och 2017 års upplaga innehöll utöver Suzi Quatro i tur och ordning Hot Chocolate, The Osmonds och David Essex och det här var sista konserten på den gemensamma turnén. David Essex har jag inget förhållande alls till medan Hot Chocolate ändå har en del låtar som blivit odödliga, bl.a. So you win again och You sexy thing. Kul att se dem hur som helst och Essex såg jag redan 2014 i Liverpool på samma typ av turné. Han har sina hits och är stor i Storbritannien, men hade nog aldrig något större break i Sverige.  The Osmonds däremot var faktiskt min barndoms idoler. De spelades väl en hel del på radio och jag var väldigt förtjust i framför allt låten Goin' home. Den spelades högt på skivspelaren. Jag tror jag har fyra LP med The Osmonds från den tiden och jag var med i The Osmonds fan club och fick återkommande hem nytt material kring gruppen och minns en stor bok som väl bara handlade om dem. Det var en stor familj och utöver bandet The Osmonds var det ju Donny Osmond och Marie Osmond med sina solokarriärer. Och den yngste, Little Jimmy Osmond. Han är en av tre bröder som numera turnerar som The Osmonds och utöver bandets låtar - bl.a. Goin' home - sjunger Jimmy sin barndomshit Long haired lover from Liverpool. Jag såg den här decimerade upplagan av bandet vid samma tillfälle som David Essex 2014 och då alltså i Liverpool. Naturligtvis var det stora ovationer från publiken där när just den låten kom. Men så även nu i Cardiff. The Osmonds verkar ha en trogen fan base. "Vi ska göra mycket roligt de närmaste två åren. Det här är bara början." sade den äldre av de tre bröderna så det var nog inte sista gången man hörde talas om The Osmonds. Det var en gedigen nostalgitripp den här söndagskvällen i Cardiff och som om inte det nämnda var nog hamnade jag efteråt på en karaokebar där lokala hjältar med blandat resultat framförde fler gamla låtar man kände igen. Själv höll jag mig med stort mått av självinsikt borta från karaokemikrofonen.