När jag gick i den kalla vinden

Jag var i Kalmar igår, en blixtvisit för att se Thåström i KalmarSalen egentligen, men jag åkte med ytterligare två och vi skulle få oss en bit mat innan och det blev lite promenerande till där vi åt och sedan till konsertstället och det var en mycket isande vind som kom från sannolikt ölandshållet. Kalmar är annars en väldigt fin stad och det är inte för inte den återkommande utses till årets sommarstad. Men nu var det höst. Och kall vind. Och parkering med en bit att gå både till matställe, därifrån till konserten och sedan tillbaka till bilen. Själv brukar jag parkera rakt ut från KalmarSalen och bara ha några meter att gå, men nu blev logistiken annan. Jag får ju skylla mig själv att jag frös för jag hade bara i all hast slängt på mig en nytvättad munkjacka ovanpå t-shirten och det var ett tag sedan jag använde den så jag hade glömt bort att dragkedjan i den inte fungerade. Men så hade jag heller inte räknat med den lilla hajk det blev och summan av kardemumman blev att det blev lite kylslaget. Nåväl, nu är inte Kalmar en stad av några gigantiska mått så det var inte direkt livshotande att gå de bitar det handlade om. Och mat och Guinness värmde på O’Learys (vilket blev valet för förtäringen) liksom Thåströms musik så det var gott och väl så långt. Det jag egentligen vill komma fram till är att jag när jag stävade på där de x antal hundra meterna till bilen och frös lite igen efter konserten – jag känner att jag aldrig kommer att bli någon Ola Skinnarmo! – tittade jag på mobilen och där såg jag bilder från det högst bekanta Kap Verde. Simultankapaciteten är inte mycket att skryta med, men faktiskt lyckas jag i ljusa stunder med att gå samtidigt som jag scrollar igenom Facebook och nu kunde jag konstatera att vänner till mig lagt ut bilder från ön Sal och även skickat meddelande till mig. Det kändes mycket fjärran där i den kylslagna novemberkvällsvinden i Kallmar (ja, den här kvällen kunde det stavas med två l) och jag kände att jag också skulle vilja vara där på Sal, Kap Verde. Det är inte säkert att jag får till att åka dit i vinter, men annars har jag varit där varje vinter sedan januari 2010 i åtminstone en vecka. Gott för mina vänner att de är där i alla fall och de verkade ha det bra. Det är så här års man känner att man vill lämna det här klimatmässigt gudsförgätna landet för något varmare och då kommer bilder från ett soligt Kap Verde som en påminnelse om det. Om det nu behövdes. Det är i dagarna 30 år sedan jag första gången kom till Australien och innan dess hade jag och flickvännen varit några veckor i Thailand. Det var första långresan utanför Europa och för mig var det en aha-upplevelse; man kunde faktiskt ha det så i oktober/november och vidare. Det behövde inte vara isande vindar, svart oktober, grå november, snö, halka, snöslask och allt annat elände som räknas till den här årstiden. Och när man dessutom i Thailand åtminstone då kunde leva på 75 kr per dag för mat och husrum kändes det som att det öppnades möjligheter. Man skulle kunna jobba kanske halva året hemma och sedan tillbringa resterande tid på varmare breddgrader. Nu har det aldrig blivit så, men efter att de tankarna kom där någonstans på sannolikt Koh Samui 1987 har det varit det ideal som funnits. Dock alltså ännu inte realiserat. Den resan blev totalt fem och en halv månad lång och är min hittills längsta så något övervintrande hela vintrar utomlands har det inte blivit efter det även om jag har gjort mitt bästa för att fly vintern under de påföljande tre decennierna. Ett visst sug efter den kapverdiska värmen infann sig alltså där denna lite kyliga novemberkväll i Kalmar, men åtminstone den kvällen fick det räcka med att krypa in i baksätet i en varm och skön bil och bli forslad hemåt till den goa stugvärmen medan fullmånen lyste genom molnen därutanför. Det får ju gå an det också ibland. Kap Verde - alltid bäst i test jämfört med Sverige vintertid