Music, music, music

Som London-turist betraktad är jag en usel människa. Jag har de senaste åren besökt den stora staden ett flertal gånger, men det har alltid varit musikrelaterat och fokuset har lagts på att ta sig från flygplats eller busstation till boende och vidare för någon mat och dryck och sedan konsert – och efter det någon slags dryckjom igen någonstans där de inte hunnit stänga. Och så till boende och samma visa nästa dag (minus kanske att ta sig från flygplats eller busstation) om man inte ska åka hem eller vidare direkt. Något utrymme för något egentligt utforskande av staden i form av exempelvis besök på museum eller långpromenader har det inte blivit, i alla fall inte mycket. Nej, det har varit livemusik, livemusik och ännu mer livemusik. Och ett och annat besök på pub. Tankar finns på att man kanske skulle försöka pricka in någon extra dag någon gång och ha tid över till att avverka något av annan karaktär än livemusik, men så långt har det inte blivit mycket med det. Senaste besöket i den brittiska huvudstaden var inget undantag. Det blev ännu en gång med inriktning på musik och inget annat. Dessutom var det denna gång dåligt planerat så det blev dyrt med flyget därifrån. Om vedermödor och umbäranden med koppling till resan dit och därifrån har jag skrivit i inlägget Jag får liksom ingen ordning på mitt liv, men det blev aldrig något kring det jag verkligen gjorde under dagarna jag var i London. Det tänkte jag kompensera med nu lite grann. Min dåliga planering grundade sig nog i att jag dels inte ville låsa upp mig helt vid något och dels att jag var bortrest stora delar av sommaren och aldrig kom till skott med att kolla upp flygbiljetter och eventuella ytterligare konsertbiljetter utöver den spelning med Little Steven & the Disciples of Soul jag skulle se på O2 Shepherds Bush Empire. Och så blev det som det blev med dyr flygbiljett hem utöver försovning och därmed dubbla flygbiljetter dit och diverse problem i den änden av londonbesöket. Little Steven & the Disciples of Soul var efterlängtade när det plötsligt efter en herrans massa år i fjol blev aktuellt att de skulle turnera och jag såg dem då i Manchester och Amsterdam på sommaren och i Liverpool, Newcastle och Stockholm på hösten. Och jo, jag vet att de spelat på närmare håll i både Malmö och Köpenhamn och på Sweden Rock utanför Sölvesborg, men inget av de datumen fungerade för mig. Det var så med den här sommaren att exempelvis spelningen på KB i Malmö inte fungerade eftersom jag var bortrest då så den i London mot slutet av juli var min enda chans att se den här sommarens turné. Jag såg jättemycket fram emot att se Little Steven igen för de fem spelningarna jag såg 2017 var bortsett från den med Tom Petty jag såg i London och de fem jag såg med Springsteen i Australien bland de bästa jag såg det året. Nu blev det som det blev med försovning till flyg och flera timmars försenat nytt flyg och jag missade den första halvtimmen, men jag fick ändå se den stora merparten av konserten och det var bra. Och jag vill gärna se det igen så snart som möjligt. När jag nu ändå hade bokat flyg till London och inte hade något planerat de närmaste två dagarna efter Little Steven blev det att jag i samband med att jag sent om sider också kollade upp reträttflyget därifrån även tittade på vad i övrigt som kunde finnas att se. I London händer det onekligen någonting hela tiden så jag var inte förvånad över att hitta något som kunde intressera även de två påföljande dagarna innan jag behövde flyga vidare och i någon mån hemåt. Det blev att jag köpte biljett till retrofestivalen Let’s Rock London och så blev det en solig, men blåsig och därför framåt kvällen lite småkylig heldag med korta spelningar från bland annat Transvision Vamp’s Wendy James, Big Country, From The Jam, Kim Wilde, The Boom Town Rats och UB40. Och sämre än så kunde man ha haft det. Så fanns det då ytterligare en dag eller kväll att fylla innan nästa flyg och åtminstone kvällen kunde tillbringas med att se Steve Earle & the Dukes i Barbican Hall och det kunde väl låta sig göras så det blev det sista dagen i London den här gången. Men alltså inga långpromenader eller museibesök. Kanske ska försöka planera in något sådant ändå till nästa gång jag åker till den stora staden. När det nu blir. Apropå musik har jag nu också uppdaterat Otium – Spotifylistan med 100-talet låtar. Det innebär att där nu finns 301 låtar vars titlar (eller i förekommande fall textrader hämtade från dem) utgjort rubriker till inlägg här på bloggen. 21 timmar och 22 minuter med musik, vilket enligt Google Maps räcker till att lyssna non stop om man kör bil från Stockholm till Budapest. Exempelvis. Eller till att lyssna i lurar under en långpromenad från Ystad till Sölvesborg – om det skulle vara att föredra. Jag vill åter kasta in en brasklapp när det gäller Otium – Spotifylistan och det är att den inte ska ses som någon greatest hitslista över mina favoritlåtar. Det allra mesta av det gillar jag förstås, men enstaka låtar och artister finns med mer för att låtarna passat in rubrikmässigt till blogginlägg. God lyssning, ni som kanske känner för att kasta er över spellistan och längs vägen möjligen upptäcka någon ny låt eller artist! Länk nedan. Om mina tekniska begränsningar skulle visa sig och länken inte funkar är det bara att söka på ”Otium – Spotifylistan”. https://open.spotify.com/user/olsson1965olsson/playlist/5opx8WIYO2s1hnft3ssrF4?si=lFk5RLRfQce9Ej9xoRkRMQ