Moon walk

Det var ju fullmåne för några dagar sedan och för att se om jag kunde knäppa några bilder på den begav jag mig ut från lägenheten, ut på en liten promenad. Jag hade kollat hur dags månen skulle gå upp, men försummade mig lite så jag kom inte ut så att jag riktigt fick se den komma upp från havet långt bort. Det hade hunnit gå en liten stund och färgerna var kanske inte lika häftiga som de varit om jag sett den alldeles i kanten, men det var ändå fint när den sakta tog sig upp över det öde landskapet i utkanten av Santa Maria. Det kallades av någon anledning ”pink moon” just den här gången, men huruvida det är den nyansen eller inte på den uppgående månen överlåter jag till andra med bättre färgseende än undertecknad att avgöra.    Månen fascinerar mig och jag har skrivit om den tidigare. Det är väl det att den finns där och är så tydlig, men ändå abstrakt. Man kan ju liksom inte ta sig dit. Skulle NASA ringa upp en dag och säga att ”Du, vi tänkte så här…” hade jag inte varit sen att haka på. Det hade varit häftigt att få se den på närmare håll. Nu kommer ju inte det att ske så det är bara att nöja sig med att se månen från landbacken. Och det är ju fint det också. Jag gick en lov bort mot det som under de senaste åren allt mer kommit att bli som en del av staden eftersom man efter år av bara sandvägar vid bebyggelsen nu sett till att anlägga riktiga gator och trottoarer. Frågan är om det kommer att utvidgas ytterligare bortåt och utåt. Det kan man fundera på. Framtiden får utvisa. Jag kom till det stora huset som kallas eller snarare heter Cabo Verde Palace. Det ligger allra längst ut åt det hållet. Ut från huset kom just öns sångerska Milú och vi pratade lite. Det är hon som bor i huset – tillsammans med sin man, tror jag – och en liten del av det finns också till uthyrning. Huset sticker verkligen ut när det kommer till arkitekturen. Det är lite som ett hus hämtat från sagor. Det skymde och jag gick vidare förbi Budha Beach Hotel. Innan det tillkom hade de kunnat se solnedgången från Cabo Verde Palace, sade Milú, och lite konstigt är det att det byggdes där det byggdes eftersom det som är innanför var det som kallades ”first row”, alltså första raden av hus mot havet. Nu ligger det där det ligger och det ser i alla fall flott ut. Vidare in mot centrum i Santa Maria sedan för att köpa på mig lite mat att ta hem. I och med undantagstillståndet som infördes på grund av coronahotet har möjligheterna att gå för att äta på restaurang försvunnit. Ett fåtal håller ändå öppet för takeaway och/eller hemleverans. Jag gick en vända genom den närmast folktomma staden och tog någon bild på Rua Amílcar Cabral, huvudgatan om man med fordon ska nå centrum sedan Rua 1 do Junho gjordes om till gågata. Enstaka gamla och slitna byggnader finns ännu kvar på båda de nämnda gatorna, men de torde väl snart rivas och ersättas av annat. Så här i kvällsljus och med månen trolskt där uppe kan de trots – eller kanske tack vare – graden av förfall utgöra snygga kulisser på bilder. Jag gick någon gata bort och knackade på dörren till Silva’s, ett av de få matställen som säljer mat att ta med sig. Jag beställde fläskkotlett och efter en stunds väntan fick jag en påse med en mycket het aluminiumförpackning i min hand i utbyte mot efterfrågad summa kapverdiska escudos. Maten var fortfarande rejält varm när jag kom hem och jag flyttade ut bord och en stol till balkongen och åt där. Ofta kan det med vinden trots hygglig temperatur kännas lite svalt på kvällen, men den här fullmånekvällen räckte de dryga 23 graderna för vinden var mycket måttlig.        Det visade sig vara alldeles utomordentligt god mat, den bästa av hämtmat jag köpt hem sedan den epoken började. Två stycken perfekt kryddade fläskkotletter var det och små klyftpotatis och lite annat gott till det. Och så lite rödvin med namnet Santa Maria för att ackompanjera. Det var högst njutbart där på balkongen i den ljumna kvällen. Just innan jag lade mig några timmar senare gick jag ut på den mindre sovrumsbalkongen för att titta på månen igen. Den stod så dags nästan rakt ovanför huset, men ändå med lite vinkel ut så att det gick att se den. Den hade några timmar på sig att ta sig över till andra sidan för att gå ner och den var mycket praktfull. Jodå, den fascinerar, månen.