Mixed emotions

Det går trögt med att få igång inspirationen att skriva något på bloggen just nu, men ska jag nu försöka få ur mig något och förhoppningsvis några stycken inlägg framåt får jag väl kanske inleda med en liten lägesrapport från min position, fågelvägen lite drygt 540 mil sydväst om Smygehuk. Ja, alltså Sveriges sydligaste utpost. För eventuellt nytillkomna läsare är det så att jag befinner mig i Santa Maria längst söderut på den lilla ön Sal i landet Kap Verde. Hit flög jag senast från Sverige i slutet av januari (om än med en övernattning på grannön Boavista innan jag kom hit) och efter att en månad senare ha varit iväg till São Tomé och Príncipe återkom jag till den här ön tidig morgon den 2 mars. edan dess har jag varit kvar. Det var inte meningen att det skulle bli så, men så blev det. Jag hade bokat flyg hemåt den 26 mars, till London den dagen och sedan vidare därifrån nästa morgon till Kastrup för vidare färd med tåg till den svenska sidan av Öresund och efter det hem. Nu slog dock coronaviruset, pandemin, till i Europa och plötsligt ställdes allt på ända. Min flight med Ryanair till Kastrup ställdes in och det verkade inte finnas några andra flygalternativ från London till Kastrup eller Sverige. Norwegian hade i all hast ställt in sina flygningar och det var väl samma med andra flygbolag. Dessutom var det så att Storbritannien skulle stänga sina gränser så även om jag lyckats ta mig dit med det första planet hade jag nog inte blivit insläppt. Eller kanske ens påsläppt på planet. Allt hände så fort där på några dagar. TUI och Ving skulle flyga hem sina passagerare från Sal, på utsatt datum eller i förtid, men inget av bolagen säljer enkelbiljetter hem härifrån. När jag frågade på TUI:s internationella kontor här var det ändå ”rådet” jag fick, att jag skulle ta mig till flygplatsen och hoppas på att komma med vad som visade sig vara det sista flyget till Skandinavien, men det handlade då om någon eller ett par timmar och riktigt så förberedd på att hals över huvud snabbt plocka ihop packning, stänga ner och kasta mig i en taxi för att kanske/sannolikt ändå inte komma med flyget var jag inte. Det var såtillvida ett val att inte försöka, men det var med lite väl kort varsel och jag kände att jag då hellre kunde stanna. Jag trodde väl ändå att det skulle finnas möjligheter att ta sig hem inom rimlig tid. På något sätt. Allt hände som sagt väldigt fort där i mars och jag tror att det är från den 18 mars som landets gräns är stängd här. Det är den alltså fortfarande nu efter sex och en halv månad. Enstaka repatrieringsflyg ordnades från olika länders ambassader i början, men de första av de två som ”erbjudits” var från landets huvudstad Praia och kanske landets andra stad Mindelo och i det läget gick det inte heller några inrikesflyg så det var ju omöjligt att ta sig till de ställena. Ett par ytterligare repatrieringsflyg har aviserats genom den svenska ambassaden i Lissabon, flyg som andra länder har ordnat, men det har varit alltför höga priser för att vara intressant och dessutom med flyg till annat europeiskt land och sedan vidare transporter till Sverige som man själv fått ordna. Jag har hört talas om någon som betalat 16 000 kr för att ta sig hela vägen hem. Dessutom har det varit flyg från Praia, något jag i möjligaste mån vill undvika. Det har sedan öppnats en så kallad luftbro mellan Praia och Mindelo här och Lissabon, för så kallat nödvändigt resande. Det GÅR alltså i teorin att ta sig härifrån, men åtminstone en del rapporter från folk som åkt vittnar om stök och bök med för flygandet nödvändiga coronatester som måste göras inom stipulerad tid, testresultat som i bästa fall kommer i tid, flera dagar av väntan i Praia, personer som vägrat släppas på flyg etc etc. Det känns helt enkelt inte som ett alternativ att åka den vägen. Jag tänker att jag åtminstone vill vänta tills det finns direktflyg från den här ön, Sal, till Lissabon eller möjligen annan stad i Europa. Och att man med säkerhet vet att det fungerar med de tester som kanske måste göras. Uppgifterna går isär kring de där testerna och det känns fortfarande som att man inte med säkerhet kan veta någonting. Och dessutom ändras det som det verkar fortsatt med inreseregler och karantänsbestämmelser i olika länder och jag vill innan jag ens funderar på hemresa med säkerhet veta att jag inte behöver stanna i 14 dagar i något land längs vägen. Det är nog inte så om man har ett anslutande flyg, men det torde kollas upp hur det säkert är när det väl är dags. Och steg 1 är alltså att jag vill ha möjlighet att flyga direkt till Europa från den här ön. Sedan är det ju andra aspekter också. Coronaviruset skrämmer och smittspridningen i Europa inklusive Sverige tycks ha tagit fart igen, kalla det en andra våg eller inte. Här på ön är antalet aktiva coronafall få, nio enligt de senaste siffrorna i en statistik man nog ändå kan betvivla något. Det verkar fortsatt vara så att inte en enda människa på den här lilla ön känner till någon som har eller har haft corona, ändå har det enligt statistiken varit 687 fall. Det är onekligen besynnerligt. Man får naturligtvis ändå ta på allvar att statistiken kanske ändå stämmer och vidta de försiktighetsåtgärder man kan, men oavsett hur korrekta siffrorna är känns det som att det nog just nu är mindre smittorisk här än hemma i Sverige och i övriga Europa. Ja, en hel del av det här ovan har jag kanske skrivit om tidigare här på bloggen och jag vet att jag skrev något om det aktuella läget i samband med det där med mina inställda flygningar i mars för någon på lokala tidningen Smålandsposten hemma hade fått nys om mitt blogginlägg och hörde av sig och ville intervjua. Ja, det blev nog en kollega till honom som gjorde det till slut, men det blev en liten artikel på lokalsidan den 24 mars efter intervju gjord i samtal på Messenger. Något skulle de väl skriva om. ”Tingsrydsbon Kjell Olsson är strandsatt – på coronafri ö” löd rubriken och jag hade skickat en nytagen selfie/kjellfie från balkongen för att de skulle ha något i bildväg. Och ja, det stämde nog då med att det var en coronafri ö. Det tog ett tag innan de första fallen på ön rapporterades. Det första kom först 1 juni och hur det gick till är väl oklart, men efter en tid av nedstängning hade man väl då åtminstone öppnat upp båttrafik (och möjligen flygtrafik) mellan öarna så det är klart att något av viruset sannolikt landade även här. Huruvida det är coronafritt nu eller inte beror alltså på hur mycket man väljer att tro på statistiken som presenteras här. Konspirationsteorier finns hos flera, men hur det än är så är ju för ögonblicket officiellt nio aktiva fall inte särskilt många och det känns därför på det viset möjligen säkrare här än på hemmaplan. Bortsett från den där veckan på São Tomé i månadsskiftet februari-mars är det alltså nu i över åtta månader jag varit här och det är onekligen med blandade känslor jag bidar min tid på denna plats. Jag har min lägenhet här och möjligen kan jag leva något billigare här än hemma på det viset, men samtidigt blir det onekligen lite segt att vara på samma relativt lilla ort under så lång tid. Det har plockat på med en del nya bekanta längs vägen och det saknas inte folk att byta några ord med, men det blir som jag i något tidigare inlägg skrivit lite enahanda. Man går till samma barer och restauranger och träffar samma folk. Det blir inte så mycket av stimulans för själen när det inte händer något nytt. Efter återkomsten hit från São Tomé för drygt sju månader sedan har jag bara en gång lämnat Santa Maria för att ta mig till öns huvudort Espargos och det var för ett par veckor sedan då jag behövde ta mig dit för att försöka få tag i en ny dator sedan den jag hade plötsligt havererat och inte verkade gå att laga inom rimlig tid. Hemma i Sverige är jag van vid att ha min bil och kunna köra dit jag vill, åka och handla i Tingsryd eller Växjö eller på annan plats, åka på konserter och annat. Här blir det lite för mycket av samma varje dag. Så är det ju. Så faktiskt var det lite uppfriskande med bara den lilla turen till Espargos. Lite av vidgade vyer i alla fall. Men… även om det nu blir lite segt och långtråkigt emellanåt har jag ju å andra sidan vädret med mig här. Sommaren hade jag gärna kunnat spendera i Sverige och här var det för varmt och fuktigt i augusti och september, men nu är det något mer behagligt och samtidigt går vi in i de i mitt tycke hemska månaderna hemma i Norden. Vintern är verkligen inte min favoritårstid och när det blir för grått och mörkt och regnigt på hösten är det inte heller kul. Därför ser jag just i stunden nog mest positivt på att läget är som det är med stängd flygplats, stängd gräns och högst begränsade möjligheter att lämna. Öppnar det väl upp får jag fundera över hur jag ska väga för- och nackdelar mot varandra, men just nu är det bara att sitta still i båten så att säga. Jag såg förresten att jag sannolikt någon gång för ett år sedan gjort en note to self i kalendern på den 1 oktober i år: ”Fly landet! Skippa oktober om möjligt!”. Hur det var med förra årets oktobermånad minns jag inte, men att döma av mitt meddelande till mig själv var jag inte helt nöjd med den. Oktober kan ju annars vara fin hemma med vackra färger, hög luft, lite lagom svalt och kanske lite brittsommar i det här taget, men tydligen föreslog jag alltså till mig själv att jag skulle fly landet som i år så kanske det inte var så fint i fjol. Jag ser också i väderprognoserna att det är lite av regn och rusk emellanåt hemma och det taget i beaktande har jag det bättre här. Inget regn i sikte i Santa Maria de närmaste 14 dagarna förutom 0,2 mm i övermorgon i en tillfällig dip i vädersystemet. Det ska nog kunna gå att uthärda. Man får väl leta fram sydväst och paraply. Aningen enformigt blir det som sagt att vara på samma lilla ställe så länge, men ju närmare det nu går mot vinter hemma desto mer lyckligt lottad känner jag mig ändå på sätt och vis. Tids nog kommer jag väl hem till kylan. Här väntar vi fortfarande på att det ändå väl till slut ska öppnas upp för turism igen och förvånansvärt många matställen håller öppet trots att gästerna är få. För några dagar sedan återöppnade favoritstället Cam’s igen efter drygt ett halvår så nu kan jag få mig den fantastiska cheesecaken de har igen. Jag har redan varit där tre gånger! God mat är det också där. Och prisvärd. Jag kan kolla på fotboll och formel 1 på Sal Beach Club om jag vill och en del folk jag i olika grad är bekant med träffar jag som sagt så det går ingen nöd på mig. Solen skiner, ölen är välkyld och i väntan på att coronabestämmelserna lättas och stränderna återöppnas kan man alltid hyra en plats vid någon av de hotellpooler som öppnat. Det går trots allt att variera sina dagar en del och jag ska försöka bli bättre på det. Ett tag var det helt enkelt för varmt och det var då skönare att sitta inne med luftkonditioneringen på. Nu är det fortfarande varmt, men mer lagom. Inte ett moln på himlen idag och hade det varit tillåtet hade jag nog gått till stranden, men det är som det är med att de bara är öppna mellan 6 och 10 på morgnarna. Jag får väl helt enkelt ta en liten sväng ut och gå lite bara. Lite mat, kanske en Caipirinha någonstans på lämpligt ställe. En glass kanske. Säkert någon Strela-öl i skuggan, kanske nära stranden. Det är trots allt ett paradisiskt ställe jag är på om man ser det så och det är ju synd att inte njuta av tillvaron lite när man ändå är här. Strandsatt må jag vara och visst är jag lite uttråkad ibland och som sagt är känslorna blandade kring hur jag ser på att vara på samma plats så länge, men åtminstone i stunden väljer jag att tänka positivt. Och det där med att fly landet och skippa oktober fungerar ju faktiskt riktigt bra så här långt.