Long live rock ’n’ roll

På festival igen igår, denna gång garanterat utan lera att klafsa runt i. Nu var det inomhus i The O2, Milenniumdomen, i London. Det var ett lite annorlunda upplägg eftersom det egentligen handlade mer om ett huvudband med förband inne i arenan och det var framför allt det man köpte biljett till. Innan dess var det från mitt på dagen musik på olika scener inne i och utanför The O2. Något av banden jag såg konstaterade att det väl var typiskt att när det nu väl var väldigt fint väder och de spelade på festival så spelade de inomhus. Först ut för min del var den garanterat smågalne Arthur Brown med det som kallas The Crazy World of Arthur Brown. Passa på att se mig innan jag faller död ner på scenen, sade den snart 75-årige Brown innan han lämnade den efter en smågalen konsert med många klädbyten och kreationer som får Thomas Di Leva att se ut som frontfigur för Dressmann. På samma scen inne i Indigo at The O2 sedan i ganska raskt takt banden Gun, The Answer och Blue Öyster Cult. En god köttbit och ett par Guinness på Garfunkel’s mittemot hanns (nästan) med i pausen mellan två av de där banden. Allt låg bra samlat och var väl ordnat och det var föredrag, stand-up comedy och vinylmässa också, men allt går inte att klämma in och vara med på. Som vanligt på festival alltså. Efter Blue Öyster Cult var det vallfärd in i själva O2 Arena och ny säkerhetskontroll. Det var en del sådana. Av förklarliga skäl med tanke på vad som nyligen hänt i samband med konsert i England. Inne i O2 Arena var det först förbandet Sweet. Av Steve, Andy, Mick och Brian återstår bara Andy Scott från storhetsperioden på 70-talet, men det låter som vore det ”riktiga” Sweet. En hitparad förstås och Love is like oxygen tillägnades de två avlidna bandmedlemmarna Brian Connolly och Mick Tucker. Det kändes lite overkligt att tänka att jag faktiskt träffade Andy Scott där nere på golvet i O2 Arena för några år sedan, vid en Mott the Hoople-konsert. Huvudbandet på Stone Free Festival sedan och det var Ritchie Blackmore’s Rainbow och jag tror ingen blev besviken. Det levererades både All night long, Since you been gone, Long live rock ’n’ roll och Deep Purple-covers. Och som om inte det var nog kunde man sedan fortsätta musikfesten genom att återvända till Indigo at The O2 och se den lite härligt galna finska gruppen Steve ’n’ Seagulls där. Hysteriska covers av kända låtar, bl.a. Thunderstruck, är bandets signum och om jag häromdagen kallade Bryan Ferry stilikon och snyggt klädd är det allt annat än vad man kan säga om Steve ’n’ Seagulls. Men svängde gjorde det till framåt halv 1. Long live rock ’n’ roll!