London calling

Det var en bra spelning med Anders F Rönnblom på lilla Folk å Rock vid Lilla Torg i Malmö i lördags och jag fick åtminstone en del låtar som jag kände igen. Jag satt längst fram omringad av hardcorefans, så kallade F-heads när det handlar om Anders F, och de var förstås betydligt mer inlyssnade än jag. Anders H som jag känner från tidigare och som jag satt intill hade redan sett sin namne med F åtta gånger i år. Anders F har ett bra band med sig och de är tighta.  Det funkade bra med logistiken att se Anders F i Malmö eftersom nästa moment var att ta sig till Kastrup för tidigt morgonflyg till London. Helt nöjd med min planering var jag ändå inte för grundplanen för den här lördagen var att jag skulle ha sett Ossler med bara cellister i bandet i Helsingborg. Det hade dock halkat av teflonminnet när jag såg att jag kunde kombinera Londonflyg med att se Anders F i Malmö och köpte biljett till det. Eftersom det bara verkar vara två såna spelningar med Ossler grämer det mig att jag missade det och även om tankar fanns på det kändes det lite väl långt att dra iväg 35 mil till Örebro bara för en kort spelning i fredags, det alternativ som fanns. Win some lose some. Och det blev ju bra med den Springsteenhyllning jag var på då också/istället. Nu blir London lite av bas några dagar. Jag är fortsatt som ren turist att betrakta som en veritabel katastrof. Det finns ju annars mycket att se och göra i London i form av museer och annat, men ännu en gång är det nu musiken som drar mig hit. Jag får väl ta tag i att jobba på turistandet en annan gång. Musiken drar även min norske vän Ragnar att besöka London tämligen frekvent och nu hade jag sett att han var på plats igen och hade sett någon konsert. Kontakt togs och så anslöt han där jag bänkat mig på stamstället Travellers Tavern vid Victoria Coach Station innan han skulle ta sig till Gatwick för flyg hem till Oslo. Som alltid kul att ses och faktiskt hade jag hittat en pub i London som inte Ragnar besökt förut! Vi strålade samman på en annan pub, i en annan del av staden, för något år sedan också. Även då hade vi olika konserter på gång, men att ses över en pint hinns ju alltid med.  Min första korta erfarenhet av London var i februari 1985. Jag åkte då med färja Göteborg-Harwich tillsammans med gymnasieklasskompisen Tommy och en syster till den Peje vi skulle hälsa på i Nottingham. Peje hade till Tommy rapporterat om 14 plusgrader och milda vindar i England. Det som mötte oss var istället iskalla vindar, snö i luften, isiga trottoarer och ett hotell i Nottingham med dålig isolering. Det blev en av de kallaste veckorna jag upplevt, men vi hade väldigt roligt. Det lilla jag minns från London då var en taxiresa i en sådan där stor Londontaxi och sedan en löpning på tågstationen för att hinna med tåget mot Nottingham. Det skulle sedan dröja till 1998 innan jag nästa gång var i London (förutom att vi väl torde ha passerat staden även när vi skulle hem 1985) och det var väl inte mycket med det besöket heller. Jag åkte då med Rosa Bussarna och vi bodde på en camping långt utanför centrala London. Det blev vad jag minns bara en kort tur in till centrum och eftersom vi alla på resan hade olika tankar på vad vi skulle göra blev det total spridning på gruppen. De flesta övriga hade nog besökt London mer än en gång, men jag som nybörjare ville se några kända platser och ta lite bilder så jag gick en vända på egen hand. Med det var jag nöjd. Och så köpte jag någonstans vid Piccadilly Circus med mig ett par affischer hem, minns jag. På senare tid har det sedan konsertintresset ökat och genom upptäckten att det är billigt och enkelt att flyga till London har det blivit en hel del turer dit och sedan vidare ut i landet. Att åka buss i England är löjligt billigt. Ryanairs tillkomst är väl mycket att tacka för den fina prisbilden till England och nu slipper man bli sjösjuk mellan Göteborg och Harwich. Det är inte mycket svårare att ta sig till London än till Stockholm eller Göteborg och för att få se en del turnéer och artister kan man behöva ta sig över till den sidan vattnet. Och nu är jag alltså här igen. Igår kväll var det konsert med Living Colour som vad gäller musikstil jag får ta Wikipedia till hjälp: "en blandning av funk, hårdrock, soul, reggae och hip-hop". De var bra, men rent musikmässigt gillade jag förbandet Stone Broken mer. De lät lite grann som Nirvana eller Foo Fighters. Idag blir det en utflykt till Oxford, men det blir buss tillbaka i natt till baslägret på ett litet Bed & Breakfast som tycker att de kan kalla sig hotell. Rummet är litet och det de kallar breakfast likaså. Men det är bra promenadavstånd från bussterminalen Victoria Coach Station.