Live forever

Jag lämnar Manchester bakom mig efter ett par dagar och det går inte att tänka på Manchester utan att tänka på det som skedde i samband med Ariana Grandes konsert i Manchester Arena för lite knappt en månad sedan. 23 dödsoffer och många skadade blev resultatet när en 22-årig man bestämt sig för att med en hemmagjord bomb förstöra livet för en massa människor han inte kände. Det är så svårt att förstå sådant här när man inte tänker på det viset. Terrorattacker av olika slag verkar nästan ha blivit vardagsmat på sistone och känslan att man inte går riktigt säker någonstans finns i medvetandet även om risken att vara på fel plats vid fel tillfälle inte är så stor. Att det här hände i samband med en konsert (när folk gick ut) gör att just detta kryper lite närmare. Det är en miljö jag ofta rör mig i. Jag promenerade upp till Manchester Arena igår och det visade sig att det var en arena jag varit i. Jag hade inte koll på det när jag hörde talas om bomben i maj, men där har jag varit på konsert. På Hard Rock Cafe i Manchester står med stora bokstäver ett citat från Oasislåten Wonderwall, men som jag förstått det är det en annan av Oasis låtar, Live forever, som kom att spelas mycket just efter den där bomben vid konserten. Liksom Out of the darkness för mig fick en ny dimension när Little Steven framförde den häromdagen (se blogginlägget Out of the darkness) fick Live forever det för många när man skulle försöka smälta det ofattbara som hänt. Oasis kom från just Manchester och på den stora konsert som hölls ganska snart efter bomben framförde Liam Gallagher, den ene av Oasisbröderna, låten tillsammans med Coldplay. Att man inte lever för alltid vet man, men jag vill gärna vara med så länge det går. Att sluta gå på konserter och roa sig bara för att det finns en risk att något i stil med det i Manchester kan hända är inte ett alternativ. Envis som jag är har jag tänkt hänga med tills jag passerat 100-årsdagen, men om det vet man inget. Idag hade min pappa firat sin födelsedag om han fått vara med lite till. Tre och ett halvt år har gått sedan han gick bort och ytterligare fyra sedan min mamma gjorde det. De blev 88 respektive 85 år gamla så båda fick tämligen långa liv, men bara tanken på att man kanske ”bara” blir 85-88 år eller mindre gör att det känns stressigt. Det är så mycket man vill hinna med att se och göra. Just det att det finns så relativt lite tid kvar är en starkt bidragande orsak till att jag nu tagit en paus från arbetslivet och istället fokuserar på att njuta livet. Man vet ju trots allt inte hur länge man får vara med. Men siktet är inställt på 100. Allt annat vore en besvikelse och varje dag utöver 100 får ses som en bonus om man når dit. Manchester har bjudit på härligt sommarväder och det var fullt plaskande av glada barn i fontänerna vid Piccadilly Gardens när jag kom hit i söndags och det tydligen var Manchester Day. Nu lämnar jag staden bakom mig och drar vidare till nästa. Och inte har jag sett skymten av Zlatan Ibrahimovic när jag har varit här. Besynnerligt! Det är väl här han håller till.