Like a rolling stone

Det växer ingen mossa på en rullande sten. Så brukar jag ibland kommentera om någon tycker jag far runt mycket. Och det ligger väl en del i det. Igår såg jag de ultimata rullande stenarna, The Rolling Stones, i Österrike. Platsen var en efter regn lerig plats där underlaget väl i teorin skulle vara gräs.  Mick Jagger har blivit 74 år vid det här laget, Keith Richards 73, Ronnie Wood 70 och Charlie Watts 76. Det är inga ynglingar, men någon mossa kan inte siktas i deras fårade ansikten. På något sätt är Stones måttstocken för hur länge man kan hålla på. Mick Jagger har någon gång sagt något i stil med att det återstår att utforska hur länge det går att göra det.  "Man ska inte gamla till sig" sade tydligen den 105-åriga bloggerskan Dagny Carlsson i sitt Sommarprogram och det är väl en nåd att stilla bedja om att man får vara en sådan krutgubbe eller krutgumma som hon om sådan aktningsvärd ålder uppnås för någon av oss andra vanliga dödliga. Men nog hjälper det en del att försöka hålla sinnet ungt. För Astrid Lindgren kanske det hjälpte att skriva de fantastiska barnböckerna, för Dagny att minnas tillbaka på ett långt liv. Men... The Rolling Stones var det ju. En del artister hade nog gjort bäst i att packa ihop för längesen, men Stones levererar till 100 %. Det sägs att endast kackerlackor och Keith Richards skulle överleva om jorden gick under och nog verkar både han, Mick och de övriga kunna klara sig ett tag till i alla fall.  Tyvärr såg jag inte Stones på Nya Ullevi 1982 så första gången var nog på Eriksbergsvarvet 1990. En av alla de jag i olika grad lärt känna genom Lundell-konserterna genom åren, Henrik, åkte ett tag runt och såg Stones också mycket, men det kräver mycket mer av både kraft och pengar att följa ett utländskt band eller artist än att följa en svensk så jag tror att han dragit ner på det numera. För min del har det blivit ett fåtal konserter med Stones, men det har alltid varit underhållande. Igår var inget undantag. Det såg ut att vara regn i prognosen och efter några timmars turistande i Graz och då bl.a. också en del resultatlöst sökande efter en regnponcho körde jag mot Spielberg och Red Bull Ring där konserten skulle vara. Det började nu efter uppehåll medan jag var i centrum regna lite lätt direkt efter att jag lämnat hotellet och snart var det fullständigt spöregn som gällde. Det såg inte lovande ut! Mitt hopp var att vädret i bergstrakter kan skilja sig en hel del från en plats till en annan och så var det nu. Jag körde igenom en tunnel som var 8,3 km lång och på andra sidan det berg den tog mig igenom var det uppehållsväder! Det var som att träda in i Landet Narnia. Nog hade det regnat där också, om inte annat märktes det alltså på konsertplatsen, men nu klarnade det av och jublet kom unisont på serveringarna på konsertområdet när solen bröt igenom för att sedan ta över allt mer. Det blev en fin kväll utan behov av regnponcho. Den sedvanliga leran man efter regn stod och gick i drog ner helhetsintrycket liksom logistikkaoset efteråt, men det fina vädret bestod och Stones var bra.  Stenarna rullar på ett tag till och jag gör väl det också åt mina håll. Lite grann som dem får man nog vara om inte mossan ska få fäste.