Let's spend the night together

Turnépaketet med Veronica Maggio, Weeping Willows och Hurula har man haft den goda smaken att döpa efter det som jag tror jag får räkna som min favoritlåt med Rolling Stones, Let’s spend the night together. Låten gavs ut på singel i början av 1967 och många radiostationer i USA valde att spela singelns andra låt Ruby Tuesday istället efter som det ansågs för vågat att sjunga Let’s spend the night together. De är känsliga, amerikanerna. När Stones skulle vara med i The Ed Sullivan Show ställdes ultimatum. Antingen fick de sjunga någon annan låt eller inte vara med alls. Kompromissen blev att de ändå fick framföra låten, men med ändrad text till ”Let’s spend some time together”. Känsligt som sagt var. Låten fastnar så fort man hör den och jag tycker mig ibland ha hört några takter av den lite lekfullt plockas in i någon låt under Ulf Lundells konserter, men jag minns inte i vilken låt, och det har väl då varit antingen David Nyström eller Marcus Olsson som tagit initiativ till den lilla inflikningen. David är höggradigt misstänkt. ”Gubbarna” i Rolling Stones är på något sätt måttstocken på hur länge man kan hålla på med rockmusik och det livet och det är alltså 50 år nu sedan just de här nämnda låtarna dök upp och förhoppningsvis spelas både Let’s spend the night together och Ruby Tuesday när bandet senare i år kommer till Europa på turné. Vi är inte lika känsliga här. Men nu var det alltså turnépaketet med den där rubriken – ”det där fula” som Hasse Alfredson uttryckte det som KDS-are Malte Lindeman – som gällde och i Göteborg var det tänkt att konsertkvällen skulle hållas i Trädgårdsföreningen. Dit köpte jag biljett i alla fall. Av oklara skäl, sannolikt för få sålda biljetter, blev tillställningen flyttad till Liseberg så jag ska väl få pengarna tillbaka för biljetten (om de inte redan kommit). Till Liseberg gäller ju bara vanlig entréavgift och eftersom jag gör några besök där har jag förstås köpt Lisebergskortet till humant pris och kom nu in ”gratis” om man så vill. I tider när biljettpriserna ibland är löjligt höga – som till Rolling Stones exempelvis – ter sig besöken på Liseberg och Gröna Lund som närmast gratis eftersom man har fritt tillträde hela året om man köpt sitt kort. Liseberg blev det alltså och om det nu var dålig biljettförsäljning som orsakade flytten slutade det ju lyckligt för alla inblandade. En större publik till en lägre peng. Veronica Maggio var sist ut av de tre akterna och det kl. 21 så det blev ingen direkt nattmangling. Att spela kl. 21 måste vara mer tacksamt än kl. 15 som det var på NorthSide-festivalen när jag senast såg Maggio. Det fanns en tid då jag inte alls kunde med henne och kastade mig över avstängningsknappen om hon dök upp på radio, men sedan jag gav henne en chans genom att se henne på Stockholms stadion i fjol måste jag säga att hon har kvaliteter. Jag gillar inte allt, men en hel del. Kvalitet är det också på Weeping Willows. Deras fylliga sound fyllde upp hela utrymmet framför Göteborgs stora scen och låtar som Broken promise land och (We’re in) different places är stora låtar som är snyggt serverade. Men…det var åtminstone i mina öron Hurula som stack ut den här kvällen i Göteborg. Jag har aldrig tidigare sett honom live och blev väldigt positivt överraskad. "I saw rock and roll's future and its name is Bruce Springsteen” sade Jon Landau en gång och det kändes lite så nu. Det behövs återväxt inom musiken och det här borgar för sådan. Hurula ser jag gärna igen med det snaraste.