Lady writer

Jag är tillbaka i Palma de Mallorca efter några intensiva dagar i byn Fornalutx en halvtimmes färd upp i bergen. Jag har varit på en så kallad skrivarkurs. Det kommer sig av att jag alltid gillat att skriva. När det var uppsatsskrivande i skolan kastade jag mig över det ämne man fick eller valde och skrev så pennan glödde. Så minns jag det i alla fall. Det sägs ju att minnen förändras hela tiden så det här är nog inte heller en fullständig sanning. Jag har skrivit dagbok sedan strax innan jag fyllde 12, säkert inspirerad av att min pappa också skrev sådan, och det har väl hållit igång skrivandet, men samtidigt har jag känt att jag liksom tappat fantasin. Dagboken, avsedd endast för egna ögon, har ofta blivit väldigt dokumentär och torr och jag känner att jag liksom tappat förmågan att fantisera och fabulera. Någonstans har jag väl närt en idé om att någon gång skriva en bok, men samtidigt har jag ingen direkt story att skriva så det där kanske det aldrig blir något av med. Men ändå… jag har känt att jag skulle behöva någon slags draghjälp om jag möjligen skulle komma igång med att skriva, hitta nycklar till hur man gör och locka fram fantasin igen. Därför denna kurs. Bloggandet sedan några månader tillbaka får väl ses som någon slags träning kanske eftersom jag i denna ju ändå skriver för att andra än jag själv ska läsa, men det blir ju fortfarande ganska dokumentärt eftersom jag i huvudsak skriver om mig själv och det jag är med om. Det jag känt, om jag möjligen någon gång ska försöka ge mig på att skriva en bok eller så, är att jag nog måste göra en Cohen. Med det menar jag att Leonard Cohen – som jag förstått det – hyrde ett hus eller ett rum i Grekland och där i lugn och ro gjorde eller i alla fall skrev låtarna till albumet Songs from a room. Jag tror att jag behöver uppbrottet från det vardagliga hemma och alla distraktioner som finns. I kombination med att jag tycker om att resa tilltalade det mig därför att åka på skrivarkurs på Mallorca och jag bokade in mig på den jag fått nys om redan någon gång i våras. Nu var det november och till slut dags och efter ett par dagar i Palma åkte jag upp till Fornalutx genom att ansluta när andra som skulle vara med skulle åka transferbuss från flygplatsen sedan de kommit mer direkt inpå. Vi blev installerade på ett hotell, Ca’n Reus, som bokats upp enkom för de olika skrivargrupper som ska husera där under några veckor. Något förvånande innebar det att det inte fanns någon grundläggande service som städning och handduksbyte på hotellet, men i övrigt var det bra och hotellet låg fint i en gränd och med andra sidan ut mot bergen. Det var en vacker byggnad med fin trädgård och pool, en inspirerande och lugn miljö att vistas i. Jag fick ett rum en halvtrappa ner och det vette mot terrassen som jag också hade utgång mot. När vi hade våra skrivövningar satt jag oftast i mitt lite lyxiga läs- och skrivhörn på rummet, men man kunde också med fördel exempelvis sitta på terrassen. Utöver att det var en kvinnlig författare som ledde kursen och att den inhyrda kocken var kvinna var även övriga tio på kursen kvinnor. Tydligen är det alltså ett kvinnligt fenomen att åka på såna här kurser. Att Camilla Läckberg i present av sin dåvarande karl fick att vara med på en skrivarkurs är allmänt känt och henne går det ju hyggligt bra för. Man skulle därför kunna tänka att den här kvinnliga dominansen på skrivarkurser har koppling till hennes succé, men som det verkade stod hennes författande inte särskilt högt i kurs hos mina kurskamrater. Programmet för de dagar kursen varade såg väldigt luftigt ut. Det var långa pauser och en helt ledig dag inlagd. Det kändes inte som att den dyrköpta tiden användes så väl. Det var ett förmiddagspass och sedan ett till efter lång lunchpaus och ett par av dagarna även en liten sittning med någon uppgift vid öppna spisen på kvällen, men det såg lite glest ut. Det skulle dock visa sig att det nog inte gått att ha det mycket mer omfattande för det var mer jobbigt än vi trott att skriva. Det var ofta intensiva skrivarstunder där man på 20 eller 30 minuter skulle prestera en text som man sedan läste upp för övriga, på ett givet ämne eller tema, en bild eller annat, och det var mycket att ta in av de övrigas berättelser utöver ens egna urblåsning. Det kändes nyttigt att testa på det här speedskrivandet, man fick på kort tid pressa ur sig något om någonting man några minuter tidigare inte kände till att man skulle skriva om. Visserligen var ämnesvalet oftast möjligt att påverka själv eller att välja utifrån några alternativ, men uppgiften att skriva var ändå väldigt ny. Tio kvinnor och jag alltså. Det var nog några som var lite yngre än jag, men de flesta var äldre. Runt 60 och upp till 70 var nog det vanligaste i ålder. Alla kom med olika förutsättningar, en del med en historia eller flera de visste att de ville skriva och andra med lösa tankar på att skriva om något. Det var fascinerande och inspirerande att lyssna på de andras texter. Hur ord användes, hur utlämnande man skrivit, olika tonlägen och i olika grad målande beskrivningar. Jag tror att vi alla triggades av att höra hur övriga skrev och efter en lite trög start tyckte jag också att jag kom igång med mitt skrivande. Jag får nog säga att jag är nöjd med kursen. Det känns som att jag kom igång lite grann med att skriva och att jag kanske fick några av de nycklar till det som jag hoppades på. Vi blev en bra grupp och när man får ta del av varandras berättelser på det här viset kommer man också varandra in på livet lite grann med vad man kanske bär med sig av minnen, trauman och drömmar. Det blev på det viset ett ganska hjärtligt avsked idag när vi alla splittrades åt olika håll.