Kinesiska muren

I förra blogginlägget hade jag med en bild från ett regnigt Liseberg när The Hellacopters stod på scen. I nuläget är det min enda dokumentation från den konserten eftersom det när jag nästa gång hanterade mitt minneskort till kameran visade sig att bilder försvann i parti och minut. Alla bilder från The Hellacopterskonserten försvann liksom de flesta från Alice Cooper kvällen före och en del annat från tidigare (ännu oklart vad och hur mycket). Det känns ju onekligen trist för jag tyckte att jag hade fått till en del hyfsade bilder på inte minst Alice Cooper och det man fotat vill man ju själv bestämma över vad av det man vill spara, inte att något slags tekniskt haveri ska bestämma åt en. Ännu en gång slås jag av hur sårbart det är med teknik. Genom en felaktig knapptryckning kan man förlora en massa viktig information på en dator och utan att man själv gör något aktivt fel kan man alltså som i det här fallet förlora en massa bilder. Jag försöker säkerhetskopiera på externa hårddiskar, men även där är det onekligen sårbart. För något år sedan råkade jag tappa en extern hårddisk i golvet och den smällen klarade den inte av. Jag tog den till en person på en firma i Växjö dit jag tidigare gått med datorproblem, men trots att han är erkänt kunnig i det han gör lyckades det inte att få igång den där externa hårddisken igen. Den innehöll alla bilder från mina använda minneskort så långt och det hade ju kunnat vara katastrofalt, men eftersom jag hade själva minneskorten kvar med bilderna var det inte det. Men onekligen blev det en påminnelse om sårbarheten i tekniken och att man nog borde ha mer än en backup på det man vill spara. Det tog ganska lång tid innan jag anpassade mig och började ta bilder digitalt. Jag körde på med mitt analoga fotande med filmrullar. Det hade ju onekligen sina begränsingar med 36 eller 24 bilder på varje rulle som det var. Jag fotar - helt amatörmässigt  men ändå - mycket nu och det gjorde jag även på den tiden och jag tror att en bidragande orsak till att jag gick över till digitalt fotande var en resa jag gjorde 2006. Det var en resa med Rosa Bussarna men utan buss och efter att ha åkt Transsibiriska järnvägen från Moskva till Peking blev det några dagar där och sedan fortsatt resa till Sydkorea och Japan. Det var förstås upplevelserikt och mycket jag ville fånga på bild och filmrullar avverkades i stor mängd. När jag kom hem från resan hade jag ungefär 160 filmrullar att framkalla för att sedan sätta in bilderna i album. Jag gick till det vanliga stället i Växjö där jag brukade lämna till framkallning och brukade få lite mängdrabatt, men den här gången gick det inte som det skulle. Det visade sig när jag hämtade ut det framkallade att runt 30 filmrullar varit helt tomma! Jag tänkte att det varit en dålig dag på labbet, att någon typ av ljusinsläpp gjort att de rullarna förstörts på det viset. Det avfärdades dock av det aktuella företaget och även av andra som jag kollade med. Än idag vet jag inte vad som hade hänt för det kunde vara att en rulle fungerat perfekt och sedan kanske fem på raken inte, men sedan var det OK igen och så någon eller några rullar utan bilder igen o.s.v. o.s.v. På det här viset har jag nu inga som helst bilder från besöket vid kinesiska muren exempelvis. Och inga alls från Ulan Bator i Mongoliet och samma med en stad i bergstrakterna i Japan jag glömt namnet på. Inte minst bilderna från kinesiska muren är ju såna som det grämer mig att jag saknar. Minnena har jag ju, men inte bilderna att titta på när jag väl sitter där på hemmet i en gungstol en dag. Ulan Bator och den där staden i Japan kanske jag inte återvänder till, men kanske ändå till kinesiska muren just för att ändå få med mig lite bilder därifrån. Det där oförklarade haveriet med filmrullarna då bidrog nog till att jag till slut övergick till att fota digitalt, men det tog ändå ett och ett halvt år innan första digitalkameran köptes, en lätthanterad kompaktkamera från Kodak. Då hade jag först köpt en likadan i present till mina föräldrar. De fotograferade mycket måttligt och en filmrulle kunde innehålla både julafton och kaffe i trädgården på sommaren och kanske en julafton till. Mamma hade lite svårt att titta i ögat på deras gamla kamera så det blev inga kanonbilder precis. Pappa fick inte heller till det bra med dispositionen på bilder och paradexemplet där är när jag som barn stolt fångat en gädda och skulle bli fotograferad. Jag och en del blomland kom med på bilden - men inte gäddan! När jag då 2008 ett tag sett folk fotografera med små digitalkameror och titta på bildskärmen i stället för i sökaren slog det mig plötsligt att en sådan skulle vara perfekt till mina föräldrar eftersom det för båda skulle vara lättare att få till en vettig bild genom att titta på bildskärm istället för i kameraögat. Därför köpte jag alltså en liten digitalkamera till dem. Även jag testade förstås att ta bilder med den och efter en vecka köpte jag en identisk kamera till mig själv. Lite osäker på det nya fotade jag i början ibland parallellt digitalt och analogt på konserter och annat, men övergick snart helt till den nya digitala tekniken. Summan av kardemumman är väl med förlorade bilder på kinesiska muren och Alice Cooper m.m. att oavsett gammal eller ny teknik är det sårbart. Filmrullarna från 2006 är förstås bortom räddning, men de nämnda konsertbilderna kanske det ändå finns något slags hopp om. Jag skrev på Facebook om minneskortsstrulet och flera har kommenterat att det finns diverse recoveryprogram av olika slag och kanske kan det ändå gå att återskapa bilderna. Innan jag sett det vågar jag dock inte hoppas för mycket. Operation Räddning får sättas igång med det snaraste och så är det väl bara att hoppas på det bästa. Av förklarliga skäl innehåller detta blogginlägg inga bilder.