Keep on rockin' in the free world

Jag var på konsert sen torsdag kväll. I Peru. Hård rock. Det har de senare åren eskalerat vad gäller antal konserter jag bevistat och utan tvekan är livemusik da shit, men jag tänkte ändå att jag skulle dra ner på konsumtionen en del. En tanke som alltså inte direkt fungerat i verkligheten. Det finns nu ändå goda förutsättningar för neddragningar 2018 eftersom jag varit på resande fot hela januari och inte sett en enda spelning då. Denna min första innevarande år blev eftersom systersonen till frun till Peter som jag hälsar på i Cajamarca spelar trummor i bandet Irrational och vi nu skulle gå och se dem. Det har tämligen ordentligt havererat med att anteckna vilka konserter jag varit på – förr var det ordning och reda med noteringar om datum, spelplatser och förband – och jag vet egentligen inte riktigt hur det här peruanska hårdrocksevenemanget ska påföras någon lista. Jag vet i nuläget inte vad spellokalen – lite undangömd någon trappa upp i en äldre byggnad i centrala delarna av stan – hette och när jag och Peter anlände ungefär 20 i tolv torsdag 1/2 var det ett lokalt band som spelade medan det band vi skulle se gick på först elva minuter efter midnatt in på 2/2. Det får väl noteras på det datumet då ändå. Det blev lite knappt en halvtimme med en hårt arbetande Diego bakom trummorna och sång på engelska som drunknade i hög volym från trummor, bas och gitarr och det var inte alls dåligt. Det var hård hårdrock, gränsande till trash metal, och delar av den lokala publiken gjorde vad den kunde för att stöka. Jag förstår dock verkligen inte den grejen, att man kommer inrusande i de främre leden och bara brötar sig in, närmast tacklas, knuffas och studsar runt. Jag såg Bring Me The Horizon från trygg läktarplats i Margaret Court Arena i Melbourne för ett år sedan och det var den publikt stökigaste konsert jag sett. Triggade av bandet bildade hardcorefansen längst fram cirklar genom att skapa yta som inskränkte andras och det publiksurfades och var allmänt stökigt och svettigt där nere. Den här spelningen i den rökiga lilla lokalen i Cajamarca var en minivariant av det stöket, som i videon till Smells like teen spirit lite grann. Ett som det verkade tillrest brasilianskt band jag inte vet vad de hette gick efter Irrational på runt 10 i 1 och de inledde med Judas Priests Breakin’ the law. Trots detta publikfrieri till inledning utgick Peter och jag en bit in i andra låten och hoppade in i en taxi för hemfärd. Vi hade ändå sett det lite familjerelaterade bandet vi skulle se. Det var väl inte direkt tung heavy metal eller rock överhuvudtaget jag förknippade med Peru när jag först kom till landet i december, men Peru är utan tvekan mångfacetterat och det här med musiken är en del av helheten. Det här var ju dessutom inte första gången jag var på konsert i landet. Med stor tur lyckades vi på den nu avslutade rosabussresan råka vara i Lima just den dag då Arcade Fire spelade i stan i mitten av december och det var också stor tur att jag råkade få syn på en skylt om konserten. Efter misslyckade försök att boka biljett på internet åkte jag och bussmedresenären Pia taxi till konsertstället och fick tag i biljetter på plats. Det blev för min del närmast osunt många konserter förra året och den med Arcade Fire i Lima blev inte bara den sista utan även en jag håller mycket högt av de från det just avslutade konsertåret. Tom Petty i London och de fem konserter jag såg med Bruce Springsteen i Australien och de även de fem med Little Steven liksom den med Southside Johnny i Amsterdam skojar man inte bort, men Arcade Fire i Lima var verkligen one for the books. Bandet i sig verkade överväldigade över responsen från publiken även om de var förvarnade av att ha sett peruanska flaggor och fans länge under turnévägen. Jag och Pia stod där i de konstanta marijuanaångorna från publiken runt om och fick oss en riktigt bra konsert vi på morgonen inte hade en aning om att vi skulle befinna oss på.  Det är kul när sånt dyker upp och ett annat praktexempel är från Santiago de Chile för tre år sedan. Av en ren slump fick jag av en taxichaufför nys om att det var en festival på gång i stan och plötsligt var några av oss från den resan nästa dag på plats på Lollapalooza och under två dagar fick vi med oss festivalspelningar med bl.a. Jack White, Robert Plant, Kings of Leon och The Smashing Pumpkins. Bilderna här är i huvudsak från Arcade Fires spelning i Parque de la Exposicion i Lima för halvannan månad sedan, men huvudbilden är från den lilla hårdrocksklubben (med ännu okänt namn) i Cajamarca nu nyligen. Vill man se bilder från Lollapalooza i Santiago 2015 får man vackert scrolla sig ner en bit bland albumen på min Facebooksida. Och som sagt: live music is da shit. Keep on rockin’!