Jubilee Street

Jag har aldrig varit något Nick Cave-fan direkt, inte förrän nu. De två konserterna i Oslo och Stockholm måndag respektive onsdag var helt suveräna och det är bara att gratulera de som var snabba med att förvissa sig om biljett till konserten i Köpenhamn i morgon. Jag hade gärna sett den också.  Mina erfarenheter live av Nick Cave från före 2017 torde inskränka sig till två festivalspelningar, på Where the action is och Way Out West. Den ena av de spelningarna var då med Grinderman, ett namn som Cave har spelat som (eller med eller hur det är). Då var det lite tyngre.  Visst har jag lyssnat en del på Nick Cave och den där jullåten med Kylie Minogue kommer man ju inte undan om man inte stoppar tjockt med bomull i öronen från oktober till efter nyår. Den är förstås bra och det har jag väl tyckt om en del annat också, men det var först när jag hörde Jubilee Street på en samlingsplatta med många artister som jag på allvar hajade till. Det var - har jag för mig - en sådan där som man får på köpet om man köper någon av musiktidningarna Uncut eller Mojo. Enstaka guldkorn kan hittas på de skivorna och Jubilee Street var ett sådant.  Jag lyssnade i bilen och spelade låten flera gånger och kollade upp vad det var för artist. Det visade sig vara Nick Cave och på den vägen är det. Det där är något eller några år sedan, men först nu i år gavs ny möjlighet att se Nick Cave live.  Jag var i Australien i januari-februari för att framför allt se Bruce Springsteens turné där, men jag hann också med en del andra konserter, lite tennis i Melbourne och en del annat. Konsertmässigt började det med just Nick Cave i Adelaide Entertainment Centre. Kvällen efter skulle Springsteen spela i samma lokal, men först alltså Nick Cave och jag slogs av hur mycket publikkontakt han liksom Springsteen har.  Det var en bra konsert i Adelaide och när det stod klart att Cave skulle komma till Skandinavien också var jag inte sen med att köpa till konserterna i Oslo och Stockholm. Och nu var det långt om länge alltså dags. Först Oslo, sedan Stockholm. Jag borde förstås köpt till även den tredje skandinaviska huvudstaden Köpenhamn, men det är lätt att vara efterklok.  Oslokonserten knockade mig fullständigt trots att jag efter Adelaide borde ha varit förberedd. Hur bra var inte detta?! Jag fick min Jubilee Street, men så mycket annat bra också. Det börjar suggestivt och bygger liksom upp till crescendon ibland och Nick Cave rör sig mycket ut mot publiken. Det är mycket kontakt. Och i de två sista låtarna drar Cave med sig ett helt gäng av publiken upp på scenen och det ser lite allmänt kaotiskt ut ett tag. Samma intensitet, lika mycket publikkontakt och lika bra i Globen igår, två dagar efter spelningen i Oslo Spektrum. Nick Cave är bra, men även hans band Bad Seeds är det. Och mest av allt i bandet sticker den - bl.a. - fiolspelande Warren Ellis ut. Det är en fröjd att se honom på scen och han är inte helt olik en annan fiolspelande herre vid namn Steve Wickham i The Waterboys.  Det här är nog lite större arenor än Cave har använt sig av förut, men med närheten till publiken blir det ändå intimt. Vi är nog lite knockade allihopa av hur bra det här är. Det kändes så när vi träffades på Grekiska kolgrillsbaren nära Globen efteråt igår - jag, Lasse, Karin, Ola och Micke. För min del håller jag de här två konserterna i samma finrum i år som de fem jag såg med Springsteen i Australien och den jag såg med Tom Petty i London. Och för all del även den med Cave i Adelaide. Merchandisen är lite udda. Det är bl.a. en handduk och någon docka med vad som sannolikt är självporträtt av Nick Cave, en teckning föreställande en naken Nick Cave. Kanske inte något som pryder sin plats i varje konsertbesökares hem, men konsertminnena bär vi alla med oss.  I Stockholm hade jag plats på läktaren, i Oslo på golvet. Där hade jag sällskap av Roger och Inger Johanne och vi hade inför konserten strålat samman i skybaren på Radisson Blu Plaza helt intill Spektrum. Som sig bör norskt sällskap där, svenskt i Stockholm.