Jazzgossen

En av världens roligaste människor, Woody Allen, var på Amager Bios scen i Köpenhamn igår kväll. Då skulle man kunna förledas tro att det handlade om en stand-up comedyföreställning, men så inte. Nej, Woody är utöver att vara regissör och skådespelare även i någon mån aktiv inom musiken. Tillsammans med sex andra ”gubbar” i olika åldrar – Woody borde vara äldst med sina 81 år – tutade han i sin klarinett i konstellationen kallad Woody Allen & His New Orleans Jazz Band. Det var sittande publik och även sittande band. Endast vid några få tillfällen reste sig någon i bandet för att sjunga lite och Woody själv några gånger för att hälsa oss välkomna, presentera bandet och tacka. Det råder jazzfestival på Amager och det här evenemanget verkade vara en del i det programmet. De flesta i publiken var säkert där för att att spisa jazz och det applåderas så fort någon i bandet gjort ett solo. Mest jubel var det dock de gånger Woody Allen tog till orda och den karakteristiska rösten från filmerna strömmade ut ur högtalarna och det var nog ändå fler än jag som var där i första hand för att se Woody i verkligheten och med jazzen som sekundärt intresse. Trots att jag inte är någon jazzlyssnare var det en ganska angenäm upplevelse, men jag kände ju inte igen någon av låtarna. Spela Shoreline! liksom. Som extra extranummer kom ändå något jag i alla fall kände igen, Easter Parade, och New York-temat i den passade ju bra in på att se Woody Allen där framme. Är det någon – förutom Henke Lundqvist – man förknippar med den staden är det väl just Woody. Stora delar av konserten satt han bara och väntade på sin tur att spela och han såg så där dystert melankolisk ut som han gör i filmerna. Det var svårt att inte dra på smilbanden för den där svadan från Woody i filmerna är helt underbar och man påmindes om den när man såg honom sitta där. Det kändes lite stort bara att vara i samma lokal. Min tidigare erfarenhet av jazz är ringa, men jag drar mig till minnes en av de där ”turnéerna” jag nämnde i ett tidigare inlägg, de på 80-talet då jag med en eller flera kompisar gjorde någon liten tripp någonstans bara för att det skulle hända något. Det jag drar mig till minnes är att jag och Ulf körde bil ner till Helsingborg och (med eller utan bil) åkte över till Helsingör en kväll. Där hamnade vi – om jag nu inte minns helt galet – på ett mycket rökigt ställe där det spelades jazz. Jag vill också minnas att vi i bilen lyssnade på Bruce Springsteens Darlington County för jag kopplar alltid den låten till Ulf och den lilla trippen. Det är mycket man vill hinna med att göra innan man vänder näsan i vädret och många platser man vill till och resor man vill få gjorda. Att göra någon typ av musikorienterad resa i USA står högt på den önskelistan. Då måste det ju vara självklart med ett stopp i New Orleans och då kan det ju sannolikt råka bli mer jazz på köpet. En sådan resa torde ju rimligtvis även omfatta besök i Nashville, kanske Austin och definitvt Graceland i Memphis. Min gode vän Göran säger sig ha besökt Graceland dussinet gånger medan jag ligger stadigt på noll. Än så länge. Det kändes verkligen kul att få se Woody Allen live där på Amager Bio igår kväll och konserten varade i en timme och 35 minuter, d.v.s. det som långfilmer ofta tycks landa på i längd. Kan det ha varit regisserat av Woody?