Jag går och fiskar och tar en tyst minut

Andra onsdagen i augusti. I min barndom och ungdom var det något av magi över den här dagen. Det var dagen då kräftfisket började. Jag bodde med mina föräldrar på gångavstånd från en sjö i Småland och vi hade fiskerätt och kräftfiskerätt där. Där fanns det fortfarande flodkräftor och det höll i sig ganska länge för sjön låg sent i det vattensystemet så när kräftpesten började härja tog det några år innan den nådde till vår sjö. Pappa var den som började fiska kräftor. Jag minns inte när, men det borde ha varit på 70-talet. Han hade haft en gammal träeka tidigare, men den hade tidens tand förstört så någon egen båt fanns inte att tillgå. Däremot hade hans syster med man och son en båt i sjön så han kunde låna den. Att bara lägga från land blir lite begränsat. Jag fick väl vara med någon gång och tyckte det var spännande och snart investerade jag av veckopengen i några burar och mjärdar. Många av de som fanns från tidigare var i ganska dåligt skick. Det kändes som den viktigaste tidpunkten på hela sommaren, då mot slutet av sommarloven, när man kl. 17.00 andra onsdagen i augusti fick sänka ner det första fiskeredskapet i sjön. Vattennivån varierade, men riktmärken som vassruggar och stora stenar fanns så man kunde orientera sig och hitta till de ställen där man brukade lägga. Det fanns vissa platser, oftast då vid vissa stenar, som man hoppades extra på eftersom det alltid tycktes vara mycket kräftor där. Jag minns de där eftermiddagarna i augusti som att det alltid var en behaglig sol och nästintill kav lugnt på sjön och det var mycket vackert med näckrosorna som blommade. Det var säkert sämre väder ibland, men det är så minnet är. Det var mycket förväntan hos den unge Kjell och åtminstone den där första kvällen/natten brukade det bli en tur ut för att vittja och det var förstås den biten som var det som var spännande. Hade det blivit några kräftor i burar och mjärdar eller var de tomma? Pappa hade tillverkat en mätsticka i trä och i skenet från ficklampa blev de där första kräftorna nu mätta så att det inte var några för små som plockades upp. Jag vill minnas att det var 9 cm som var det minsta i längd som gällde och mindre än så åkte tillbaka i sjön. Det var lite tricks med att få ut dem ur fiskeredskapen ibland och en och annan kräfta lyckades knipa åt rejält om huden på handen, men det fick man ta. Oftast gick det utan malörer. Vi fortsatte att fiska även efter den första natten och då blev det att man åkte ut en vända på eftermiddagen och satte nytt bete i burarna och mjärdarna och sedan vittjade vi tidiga morgnar. Då kunde det ibland vara lite kyligt och mycket dagg när det drog iväg mot slutet av augusti och kanske in i september. Det var ofta misstanke om tjuvfiske, att någon redan varit och vittjat de med vita flöten markerade fiskeredskapen. Och någon gång var också den sump vi hade och samlade kräftorna i några dagar tömd på sitt innehåll. En del kräftor åt vi förstås själva, men det fanns också uppköpare som åkte omkring och köpte kräftor för vidare försäljning eller leverans till restauranger. Det handlade inte om några jättesummor, men var förstås ett välkommet bidrag med den extra slanten. Någon gång minns jag att jag lämnade till Stadshotellet i Växjö, men oftast var det någon uppköpare som kom och hämtade. De stackars kräftorna lurades in i fiskeredskapen med hjälp av bete i form av oftast braxen. Eller ”braxnaflator” som var det lokala namnet för de platta fiskarna. Det hörde till morgonrutinen att vittja nätet på fisk också sedan vi tömt burar och mjärdar. Braxnaflator var det vi fiskade efter, men det hände i enstaka fall att någon abborre, gädda eller ful sutare fastnat i nätet. Och en gång en riktigt gammelgädda på 11,3 kg! Jag minns att den helt ledigt bara gled ur nätet när den kom i båten. Fram till dess hade den dock varit insnärjd i det gamla nätet som var långt ifrån helt. Fiske i övrigt har jag aldrig varit särskilt förtjust i, men kräftfisket var något speciellt. Visst metade jag som barn en del från den stora stenen där man kunde sitta nere vid sjön och det var spännande, men att fiska med kastspö tyckte jag inte gav något. Tvärtom. Man satte drag i stenar, vass och sjöbotten hela tiden och fick bara med sig en kapad lina tillbaka. Annat då med kräftfisket. Där var det alltid lika spännande att lyfta och se om några kräftor lurats in i buren eller mjärden. Pappa noterade på små kort hur många dugliga kräftor det varit i varje numrerat fiskeredskap och jag gjorde likadant med mina. I en av de mjärdar jag köpt var det en gång ett oväntat innehåll. En mink hade letat sig in för att få sig ett skrovmål på kräftor, men hade fastnat och på det viset drunknat där. Det var ett vackert djur och jag tog det till konservatorn Svante i Växjö och fick det uppstoppat. Minken dog på så sätt inte förgäves utan pryder sin plats i vardagsrummet fortfarande. Intresset för kräftfisket avtog nog lite med åren och om inte annat kom så kräftpesten till slut även till vår lilla sjö och även om det efter det planterades in signalkräftor och något enstaka test att fiska gjorts blev det inte samma sak. Signalkräftorna är dessutom hårdare i skalet och inte lika goda som signalkräftorna var. Det var mer spänningen med fisket som var det viktiga, men jag kan fortfarande minnas smaken av nykokta kräftor i mitt föräldrahem. Mamma tyckte alltid att det var hemskt att lägga ner de stackars kräftorna i det kokande vattnet, men gjorde det ändå så att vi alla skulle få smaka av fångsten. Ett minne jag starkt förknippar med kräftfiske är också att jag en morgon i augusti 1977 efter vår vända ner till sjön på radio hörde att Elvis Presley alldeles för tidigt hade avlidit. Musikintresset var ju igång i tidiga år och jag hade nog just köpt (eller i alla fall hört) Elvis LP Moody blue. Även om Elvis inte var den största favoriten för mig förstod jag att det var en av de absolut största som gått ur tiden. För evigt på detta sätt i min värld förknippat med kräftfiske.