In the gallery

Igår kväll såg jag Tori Amos solo i stora och fantastiskt fina Royal Albert Hall. Det var första gången jag var i den klassiska konsertlokalen och jag får nog säga att det här kan ha varit den vackraste konserten jag varit på. Och då tänker jag på ljussättningen och miljön bakom och runt Tori inte minst, men även på det totalt klockrena ljudet och det fina i bara Tori Amos röst och hennes pianospel. När hon sedan vävde in lite grann av Tom Pettys Free fallin’ i en annan låt och på det viset hedrade den nyligen bortgångne Pettys minne blev det förstås inte sämre. Jag hade biljett till en plats med entré från det som kallas Rausing Circle. Här har väl finansmagnaten Hans Rausing skalat av x antal pundsedlar från sin förmögenhet och på det viset fått sitt namn förevigat i den fina konserthallen i London. Jag hade från min plats högt upp fin utsikt över den stora salongen, men det var sned vinkel och lite bökigt att sitta så. Det var trångt och när man då ska sitta lite snett och kanske försöka smyga till sig några bilder med huvuden framför såg jag framför mig några lite knepiga timmar trots storslagenheten i lokalen. Dublinbandet Bell X1 utgjorde fin uppvärmning som förband, men värmen i lokalen i kombination med den stillsamma musiken från dem och för lite sömn på pluskontot gjorde att jag kände att jag satt och nästan nickade till lite. Jag såg att en del folk stod i cirkeln ovanför alla sittplatser med i förekommande fall något att dricka i händerna och jag bestämde mig för att fråga om det fanns möjlighet att stå där uppe och om det kanske fanns en bar där. Nej, ingen bar på det planet, men det gick bra att få ett armband för tillträde dit och så stod jag istället snart där uppe – så högt man kunde komma utan att vara Karlsson på taket – och såg konserten därifrån, från det som kallas Gallery. Det var luftigare och inte så mycket som skymde, bättre vinkel och lättare att ta lite bilder. Jag har sett Tori Amos två gånger tidigare, på Sentrum Scene i Oslo och på Stockholm Music & Arts på Skeppsholmen i Stockholm, och det har båda gångerna varit bra, men den här kvällens konsert kändes extraordinär. Den enorma rymden i lokalen och den smäckra musiken och sången från Tori och kanske nästan framför allt det med varierande miljö i form av färger och bilder och ljus runt artisten gjorde att det stundtals kändes som om man var mitt i en hela tiden föränderlig impressionistisk målning. Och ibland var det som en stjärnhimmel bakom, som om någon strött socker över den då svarta ytan. Den här konserten var verkligen mycket vackert serverad på alla sätt. En kväll att minnas och ta med sig. De bilder som bifogas detta inlägg gör inte det hela rättvisa, men är ändå ett försök att spegla hur det såg ut. På plats fanns ju förstås också det kristallklara ljudet och livekänslan att vara där. Att gå på konserter är ofta – och inte minst en sådan här höstkväll i London – så mycket mer än att bara lyssna på en platta eller på Spotify. Liveupplevelser regerar.