I'm loving angels instead

Nope, något traditionellt midsommarfirande var det inte för undertecknad i år. Det har också varit varierat genom åren, från de där stora grupperna vi for i till Kapelludden på Öland på 80-talet via en del i mindre skala med kompisar, ibland jobb och ibland resor eller annat eller inget alls. Istället för matjessill, nypotatis och jordgubbar blev det i år på midsommarafton buss från Bristol till London och på kvällen Robbie Williams live in concert på Londons olympiastadion. Och då inte minst den fantastiska stadionlåten Angels. Den måste hållas som en av de absolut största i den genren. Helt underbar att få live med en publik som sjunger med för full hals i refrängen. Denna kväll tillägnade den store entertainern låten de drabbade i det som nyligen hänt i Manchester och London. Han hyllade också oss i publiken för att vi trots det som skett i bl.a. Manchester ändå gick på hans konsert.   En mycket ödmjuk man denne för kvällen kilt- eller möjligen kjolklädde Williams. Skotskrutig var inte kilten hur som helst. Ödmjuk, men med ett skämtsamt storhetsvansinne i bakfickan. Konserten inleddes med en presentation av hur fantastisk och storartad Robbie är och så skulle vi med rullande karaoketext alla sjunga the national anthem of Robbie. Även i mellansnacken blir det en del dragande på smilbanden. Den komiska ådran har han kanske ärvt av sin far, som uppträdde som just komiker och även sjöng. Det var något som Robbie inspirerades av och som gjorde att han i unga år visste vad han ville göra och bli. Och den låt hans far sjöng när han bestämde sig var Neil Diamonds Sweet Caroline – en absolut favoritlåt även för mig – och när den dök upp på kvällens setlista gjorde plötsligt även Robbies pappa det och så gjorde de den låten tillsammans sittande i en soffa. Det kändes som ett fint ögonblick. Jag tror inte pappa Williams är med på hela turnén.   Allsången från publiken var magnifik i Angels, Sweet Caroline och kanske allra mest i Strong. Det fanns terrordådreferenser även inför framförandet av den låten och så fick då de textraderna också lite extra djup och substans. Allt som allt var det lite mindre av spektakel den här gången. När jag senast såg Robbie var det på Ullevi och då var det mycket som hände vill jag minnas. Allsången denna kväll tystnade inte när konserten var slut för när (I’ve had) the time of my life strömmade ut ur högtalarna utbröt ny massiv sådan medan folkmassan var på väg ut. Häftigt onekligen.   Jag kunde på väg till konserten tidig kväll konstatera att det som kallas Queen Elizabeth Park och som väl i princip är OS-området från 2012 vad gäller blommor och växtlighet i stora delar var helt förfallet. Här har man helt uppenbart missat att avdela någon att ha ansvar för den biten. Undrar vad drottningen själv skulle säga om en så misskött ”trädgård” om hon visste? Hon har ju ändå indirekt gett namn åt den.   Efter en musikfylld vecka i England gör jag nu en Brexit. Eller en omvänd Brexit snarare kanske. Jag lämnar landet med flyg, i Ryanairs trygga händer från Stansted. Mot nya mål.