I will survive

Jag går mycket sällan till läkare eller Vårdcentralen, men för (tror jag) ett par år sedan hade jag fått en märkligt svullen vänstervrist och som det heter ”sökte för det”. Det var av oklar anledning någon vätskefyllning där och det var även så att jag hade fullt av mycket små vattenblåsor lite varstans på kroppen. Något var knas. Nåväl, med hjälp av något utskrivet vätskedrivande läkemedel och högläge med foten när jag kunde försvann de små problemen snart. Och kanske hade det gått även utan medikamenter, men de skyndade väl på det. Vätskedrivande kan jag annars knappast rekommendera om det inte behövs för det var ett ständigt sjå med att gå på toaletten och att ha koll på att man var i närheten av sådan bekvämlighetsinrättning. I samband med att jag hade de där små vattenblåsorna i hundratal eller kanske tusental på kroppen blev det eftersom jag tyckte att det var lite besynnerligt att jag besiktigade kroppen lite grann och kunde konstatera att det även där och där och där fanns blåsor. När jag gjorde det lade jag märke till en avlång fläck som såg lite konstig och därmed oroande ut. Den satt på utsidan av mitt högre knä och därmed på ett ställe jag nog aldrig direkt haft anledning att titta på förut. Fläcken kunde därför ha funnits där väldigt länge eller kanske hela livet, men när jag nu fick syn på den var den ny för mig. Det är emellanåt mycket i media kring hudcancer och malignt melanom och eftersom jag tycker om att vara i solen när det går föreligger förstås åtminstone någon slags risk för att drabbas av det och det här med cancer kan jag inte komma ifrån att jag är rädd för. Jag tycker man hör om diverse former av cancer som drabbar människor i ens omgivning mest hela tiden så det svävar liksom ständigt som ett orosmoln över en. Nu är det lyckligtvis inte alla cancersjukdomar som ovillkorligt leder till döden, men man har respekt för det och ju tidigare något upptäcks desto större chans har man att ta bort det som är sjukt i kroppen. Eller på. Jag gick utan att vilja påstå att jag är hypokondrisk och oroade mig över den där fläcken och kontaktade efter x antal månader Vårdcentralen och fick en tid. Jag minns nu inte om det var i fjol eller tidigare. Hur som helst var det så att den läkare som då tittade på fläcken på något sätt inte kändes helt tillförlitlig när han efter okulär besiktning konstaterade att inget tydde på hudcancer. Läkaren hade säkert de kvalifikationer som krävs, men jag hade helst sett att man tagit ett prov och skickat för undersökning och så hade den där läkaren liksom inte den aura av läkare man kan förvänta sig över sig. Han kändes mer som en med läkarrock försedd rörmokare rent auramässigt. Jag var alltså inte helt tillfreds med den bedömning som gjordes och har även fortsatt gått och sneglat på den där fläcken. Växte den eller inte? Svårbedömt. Jag kontaktade hur som helst sjukvården igen någon gång i våras eller i somras och jag kunde då skriva en egenremiss angående det jag ville ha undersökt av hudexperter och för lite drygt en månad sedan hade jag fått tid på Hudmottagningen på Växjö lasarett. Jag uppskattade att min oro togs på allvar och fläcken och även resten av kroppen undersöktes okulärt + att det togs bilder på fläcken och dessutom togs bort en rejäl bit av den för att skickas på analys. Det blödde ymnigt från såret som blev så de fick bränna för att stoppa blodflödet och såret har inte helt läkt ihop ännu även om blodflödet nu är historia. Sjuksköterskan som undersökte mig gjorde samma bedömning som läkaren på Vårdcentralen och det kändes lugnande, men provsvaret fick visa om det stämde. Provsvaret från laboratoriet har låtit vänta på sig, men i lördags när jag tog in posten från de senaste dagarna hade det kommit. Jag förstod det utifrån att det stod Region Kronoberg som avsändare. Att det kom två brev samtidigt kändes dock oroväckande och rentav olycksbådande. Var det ett brev med ett för min del negativt besked och ett med kallelse till någon typ av behandling? Jag öppnade inte breven på en gång och det tog ända till idag på morgonen innan jag vågade mig på att göra det. Samtidigt som jag förstås ville få bekräftat att det inte var någon fara var jag rädd att det skulle vara ett besked som pekade i annan riktning. Och det där att det var två brev var i min hjärna lite illavarslande så de fick ligga till sig lite innan jag läste dem. Hur var det då? Jo, tack och lov visade det sig att det inte var något att oroa sig över. Ingen cancer alltså. ”Vi har nu fått svar från laboratoriet efter analys av biopsin från knät. Förändringen på knät visar sig vara ett så kallat hemangiom. Dvs en godartad blodkärlsförändring. Inga andra åtgärder behövs för närvarande.” hade överläkaren som undertecknat brevet skrivit. Jag kunde dra en lättnadens suck och konstatera att jag får hänga med ett tag till. Något tar oss alla i slutänden, men det här var det i alla fall alltså ingen fara med. Och varför var det två brev då? Ja, det visade sig att det var två identiska brev. Lite konstigt, men det viktiga var det lugnande beskedet. Jag vill med det här inlägget om min lilla åkomma som inte visade sig vara något  på intet sätt förringa någons sjukdom i det fall sådan skulle förekomma, bara konstatera att man hör om så många som drabbas och att man då är lite vaksam och orolig när något som känns hotfullt dyker upp.