I wanna be where the bands are

Många konserter blir det. Nu senast torsdag-fredag-lördag en trippel med tre olika band på tre olika spelställen: Slade på Amager Bio i Köpenhamn, Scorpions i Scandinavium i Göteborg och The War on Drugs på TAP.1 i Köpenhamn. Tre bra konserter. Slade har jag sett förut, bl.a. i Olofström av alla ställen! Det är länge sedan, men redan då var det bara Don Powell och Dave Hill med från det Slade jag lyssnade på någon gång på 70-talet. Noddy Holder och Jimmy Lea var de som skrev det mesta av låtarna, men ingen av dem finns längre med i bandet. Innan spelningen på Amager Bio träffade jag trummisen Don Powell och jag frågade honom om det fanns någon som helst möjlighet att Holder och Lea skulle komma med i gruppen igen, men det verkade helt utsiktslöst. ”Vi har försökt flera gånger”, sade den krullhårige trumslagaren och med det förutsätter jag att han menar att de försökt övertala dem till det, men utan framgång. Kanske står det om det i böckerna. Både Don Powell och Dave Hill har kommit med såna. Powell sken upp när jag sade att jag sett dem i Sydneys operahus tidigare i år. Och med dem menar jag då ”supergruppen” QSP bestående av Suzi Quatro, Andy Scott från Sweet och Powell från alltså Slade. Han må trumma högt, men han pratade med låg röst så jag uppfattade inte vad han sade om fortsättning med den gruppen, men jag tyckte det lät som något med Europa. Något att hålla utkik efter om man gillade de nämnda banden/artisterna på 70- och 80-talen. Scorpions sedan i Scandinavium fredag. Den konserten hade gått under radarn lite, men det fanns biljetter kvar och jag bestämde mig samma dag för att köpa och ta mig dit. Och det är jag glad för. Det var överraskande bra, inte minst då powerballaderna. Scorpions var bandet som tungt öppnade med första låten In the flesh? när The Wall framfördes på Potsdamer Platz 1990 inför x antal hundra tusen lyckliga själar. En mastodontkonsert. Utöver den gången har jag aldrig sett dem live så egentligen var det väl självklart att jag skulle göra det, men konserten i Göteborg hade ändå inte lyckats fånga min uppmärksamhet i det stora flöde som finns. Jag läste mig till att Scorpions funnits sedan 1965 och att gitarristen Rudolf Schenker varit med sedan dess. Han fyller 70 nästa år, men visar samma tecken på vitalitet som exempelvis Mick Jagger och Keith Richards. Förband till Scorpions var Republica, ett band som tagit sig till Göteborg från Brasilien och som publikfriade genom att vifta med en ihopsydd dubbelflagga bestående av Brasiliens och Sveriges flaggor. Igår kväll sedan The War on Drugs på TAP.1 i Köpenhamn, en konsertlokal som nu låg på Amager. När jag var på TAP.1 tidigare en gång var det i en liknande lokal på eller vid Carlsbergområdet om jag inte minns helt galet. Det här var första gången jag såg The War on Drugs och jag var på konserten med Landskrona boys Daniel och Patrik. Vi hade en längre sejour på diverse mat- och dryckesställen i Malmö innan vi åkte över bron till Köpenhamn. En trevlig eftermiddag och kväll och med en bra konsert, även om ett visst mått av trötthet kom över mig mot slutet av den. Det tar på krafterna att hålla det här konserttempot. Jag kände också när jag satt i bilen hemåt efter Slade torsdag natt att det just i det fallet var lite för mycket tid att lägga på en enda konsert. Det blev väl alla transporter inräknade 14-15 timmar jag dörr till dörr lade på den innan jag parkerade hemma 20 över 4. Intresset kvarstår för att åka på konserter, men jag känner att jag kommer att dra ner en del på åkandet. 2017 har också varit extremt så det är från en hög nivå det ska dras ner. Men att lägga av helt att gå på konserter går förstås inte. Det är ju trots allt kul att vara med där det händer när det händer, att vara på plats när banden och artisterna man tycker om står på scen. Så är det ju. Oftast åker jag själv på konserterna, men ibland – som igår – med andra och biten med att återse vänner är ju också kul och en stor del i det att gå på livemusik. Det blir en del surrande om spelningar man varit på, artister och band man gillar och annat. Och så är man ju på plats där kvällens band (eller artist) är. Och det är nästan alltid bättre än att inte vara det.